Bussen stod redan intill den inglasade kuren på stationen, med motorn på tomgång och dörrarna på vid gavel, trots att det snöblandade regnet öste ned. Jag sprang den sista biten, hann precis kliva in och visa biljetten för chauffören innan hon hemvant drog i den lilla spaken som kom dörrarna att glida igen bakom mig. Bussen var alladeles tom, sånär som på den äldre damen som satt på sätet precis bakom chauffören. Hon tog ingen notis av mig, inte idag heller, satt bara hukad över sin stickning när jag gick förbi. Det skulle bli ett par raggsockor, hade jag förstått. Mörkgrå, nästan svarta, med isblå och turkosa ränder. Hon började med dem för ett par dagar sedan, och hade redan kommit en bra bit upp på skaftet.
Jag undrade vem som skulle ha dem. Av storleken att döma såg de ut att passa ett barn. Kanske var det ett barnbarn som ska få dem? Kanske en julklapp? Eller stickade hon och sålde på någon julmarknad?
Jag satt mig på ett av de bakersta sätena och stirrade ut genom fönsterrutan. Chauffören lade i en växel och gasade upp. Vi svängde ut från stationsområdet och körde förbi konditoriet med de kulörta lamporna. De hade glömt att ändra texten på griffeltavlan som stod i skyltfönstret. Där stod fortfarande att läsa om specialerbjudandet i samband med andra advent; Kaffe och Lussekatt 30 kr! Jag grävde fram mina hörlurar ur axelremsväskan och krängde dem över öronen, fiskade upp telefonen ur innerfickan, pillade i sladden och tryckte på play.
Det var D’Angelos alldeles nya album, Black Messiah, som jag lyssnade på den här eftermiddagen. Jag minns snart sagt ingenting av vad jag tyckte om det, inte just då, första gången jag hörde det. När jag lyssnar på Black Messiah idag, exakt tio år sedan den släpptes – exakt tio år sedan den där stunden på bussen – är det allt annat jag minns. Jag kommer exempelvis precis ihåg hur jag steg av bussen när jag kom hem, och hur jag gick över grannens nedsläckta tomt. Hur jag såg adventsljusstaken brinna i fönstret bakom de avlövade björkarna, i det gamla soldattorpet på höjden där vi bodde. Jag minns till och med att vi åt havregrynsgröt den kvällen, eftersom vi inte orkat åka och handla.
Inte sällan blir det så här då jag hör något riktigt bra för allra första gången. Upplevelsen blir liksom sammanlänkad med ögonblicket och musiken i sig raderas ur det direkta medvetandet. Kvar finns stunden, där de ofta vardagliga och intetsägande sysslorna jag ägnat mig åt blir till sällsynt klarsynta och förtätade episoder. Ofta uppfyllda av en sorts obeveklig förtjusning och glädje, och en detaljrikedom som annars lyser med sin frånvaro. Jag kan exempelvis inte höra Beach House ”Wishes” utan att tänka på hur det var att klippa gräset på tidigare nämnda torp. Eller lyssna på Girls första album utan att ägna ett par vinröda kortbyxor en tanke.
Att Black Messiah var en briljant samling trassliga rytmer och stökig jazzfunk tyckte jag sannolikt redan den 15 december 2014, trots att jag inte minns mitt absolut initiala omdöme. Frågan är emellertid om det inte är en av årets tioårsjubilarer som åldrats allra bäst?
När jag lyssnar på Black Messiah idag slås jag nämligen av hur sylvass och självklar den omtöcknande produktionen ter sig 2024.
För precis ett decennium sedan hade världen redan gått och väntat fjorton år på att D’Angelo skulle följa upp ett av nollnolltalets allra högst ansedda album – det stilbildande och kritikerrosade Voodoo (2000) – med ytterligare en neosoul-klassiker. Det blev inte så. Det vi fick istället var en något konturlös och ganska ilsken uppgörelse med det politiska läget i Amerika, delvis sprunget ur ett psyke som under lång tid ridits hårt av såväl tunga droger som av svår prestationsångest, delvis ur referenser från ett ambivalent och missbrukande 70-tal. Det var och är omöjligt att inte dra paralleller till Sly Stone. Det var och är heller inte möjligt att inte tänka på Miles Davis helt genredefinierade Bitches Brew.
Kanske beror det på att den ganska spretiga protestmusiken på Black Messiah ger intryck av att kommit till i samma revolutionära dimma som Davis fusionklassiker, eller som Sly and the Family Stones There's A Riot Goin' On, och att den därför, av nöd, varit i konstant rörelse de senaste tio åren. Den har aldrig riktigt hunnit koagulerat, företrädesvis eftersom världsläget är ganska precis detsamma idag som då. Det är alltjämt angeläget. För helt oberoende av vilket år som står i kalendern känns Black Messiah 2024 som ett sorts organiskt koncentrat av tid. Och då nödvändigtvis inte just den tid under vilken D’Angelo och hans orkester The Vanguard råkade spela in den.
