Det blåser, stundtals så kraftigt att vinden griper tag om mig och skapar illusionen av att jag står stilla. Jag avskyr när det blåser, speciellt då jag löptränar, som nu. Det har inte så mycket med motvindens inverkan på själva träningspasset att göra, med lite fantasi och en dåres envisa övertygelse lyckas jag snart sagt alltid intala mig att det minsann är bra träning det här, som backträning fast på plan mark. Nej, det är ljudet. Den där audiella käftsmällen kring öronen, som briserar med varje kastby, och likt en parasit oavkortat livnär sig på hjärnans allra mest finkänsliga skrymslen.
Aversionen mot hårt väder till trots har jag alltid närt ett romantiserande förhållande till sjöfart. Att mönstra på ett fartyg som går till Sydamerika eller en fiskebåt utanför nordnorska kusten har kanske inte varit bland min högsta drömmar, men det har ganska ofta funnits en slags svärmisk fascination för det marina livet. I alla fall tills jag inser att den "storm" jag emellanåt utsätter mig för – då jag springer – inte ens når upp till styrka tre (av tolv) på Beaufortskalan.
En annan som fann fascination för Nordnorge och självmant valde att utsätta sig för dess väder och vind var Zach Condon, grundare och huvudsaktliga låtskrivare i den amerikanska orkestern Beirut. Det var i sviterna av galloperande psykisk ohälsa som Condon for till vårt grannland och tog sin tillflykt i en stuga på ögruppen Hadsel, där han sedermera fick fri tillgång till den kommunala kyrkas orgel. Resultatet blev ett av fjolårets allra bästa och finaste stunder, det varsamma albumet som delar namn med ögruppen; Hadsel.
När Beirut oanmält återkommer med nytt material, den fullkomligt bedårande singeln ”Caspian Tiger”, är det i den berömda Grevens tid. Det är nämligen låten som av en slump börjar spelas i mina hörlurar just som den vrålande vinden når en imaginär tolva på Beufortskalan och är på väg att – en gång för alla – omkullkasta den här dårens psyke.
Låten skrevs ursprungligen till det svenska cirkussällskapet Kompani Giraff och tar mer eller mindre sömlöst vid där föregångaren slutade. Ackompanjerad av ett skört piano, melodika, akustisk gitarr och försiktiga stråkar mässar Zach Condon om grymhet och hopp på det där sakrala och innerliga viset som kommit bli hans signum, som har den säregna egenskapen att finna sig lika bekväm på ett bröllop, som på en begravningen. Det är ett omsorgsfullt och välgörande fogskum, som täpper till och vårdar den vindpinade hjärnbarken.
När den tar slut spelar jag den igen. Och igen. Hela vägen hem spelar jag den, och gläds åt löftet att den kaspiska tigern snart får sällskap av andra Beirut-kompositioner. Det är nämligen ett nytt album på gång.
