Skivbolag: Fat Possum Records Utgivet: 21 februari 2025
Upprinnelsen till Idaho-baserade Trevor Powers femte album som
Youth Lagoon är inte helt olikt det grepp som åtskilliga romanförfattare gagnat
genom åren, där ett verks protagonist slumpmässigt stöter på en låda – gärna på
en övergiven gammal vind – vars innehåll visar sig vara någon sorts media som avslöjar
förflutna tiders hemligheter. I Powers fall var det en samling VHS-kassetter, men
fyndplatsen var inte någon dammig vindsvåning, utan föräldrahemmets källare. När
Powers ögnade genom kassetternas innehåll fann han snart de vara heminspelade
filmer från det Powerska hushållet, som alla dokumenterade högst vardagliga företeelser,
som baseboll på bakgården eller biobesök med pappa. Inga omskakande hemligheter
alltså. Inget sprängstoff värdig en bästsäljande uppgörelseroman med egenmäktiga
föräldrar. Bara en synnerligen alldaglig tidskapsel från en synnerligen alldaglig
amerikansk familj under en synnerligen alldaglig fyraårsperiod i skarven mellan
80- och 90-tal.
På tal om romanförfattare; Trevor Powers har alltid varit en
skicklig sagoberättare, en fallenhet han förfinat för varje album sedan debuten
The Year of Hibernation (2011). På Rarely Do I Dream fortsätter
han teckna sina skeva och mörkt humoristiska – samtidigt egendomligt jordnära –
porträtt av karaktärer som står med ena benet i den amerikanska vardagen, och
det andra i någon slags gotisk berättartradition. Här trängs servitriser med
vampyrer och detektiver, och berättandet har inte sällan en förkärlek till
vilda västern-motiv. Det kan låta som billig kiosklitteratur, men faktum är att
Powers fabulerande lyrik ter sig slående förankrad i en verklighet som förtäljer
de mindre lyckligt lottades historia. Som när han i ”My Beautiful Girl” med
sitt snällt gnälliga stämma besjunger pillerberoende: A dollar-store, rubber
Jesus on the mantle / You stash your pills at the bottom of his sandals / His
feet are wearing away. Det påminner ganska ofta om de porträtt David Ackles
tecknade på fenomenala American Gothic (1972), eller varför inte de sorgesamma
levnadsöden Jacques Brel ägnade en hel livstid åt att lyfta fram.
Vad som gör de mytiska novellerna på Rarely Do I Dream
än mer effektiva är sättet som Powers sammanlänkar dem med hyperrealismen från de
återfunna VHS-banden. Powers har nämligen låtit sampla dialog från kassetterna,
som han här och var sprängt in i låtarna, mellan lunkande pianoslingor och brusande
synthmattor. I mötet mellan hjärtlig vardag och gripande dikt frammanas en dissonans
med råa, bitterljuva, känslor, som i sin tur accentueras ytterligare av en såväl
låg- som högfrekvent pådrivande rytmsektion, samt av emellanåt livligt sorlande
gitarrer.
Rarely Do I Dream blir härigenom en berg- och dalbana som
svänger och kränger mellan uttryck och känslor, och som oavbrutet berör. Det är
omstörtande och väldigt, väldigt vackert, och när man når det sista spåret, ”Home
Movies (1989-1993)", där enkom en stillsam pianomelodi ackompanjerar familjen
Powers hjärtevärmande samvaro är det inte långt från att man vill kalla Rarely
Do I Dream ett mästerverk.
