Det vore kanske inte helt rättvist att hävda att Ylva Ceder tar sjumilakliv med sitt andra album Tree Vibrations, men samtidigt: i direkt jämförelse med den mycket lyckade debuten Cure Poison (2024) synliggör ändå uppföljaren en sorts musikalisk mognad som höjer den Stockholmsbaserade kompositörens stjärna till absolut zenit på ambienthimlen. Där fokus tidigare företrädesvis legat på analoga syntar och studiobaserade effekter har Ceder den här gången valt en mer akustisk inramning, där det direkta samspelet mellan musikerna (Isak Hedtjärn, Per Texas Johansson, Pauline Burke Clason, Patric Thorman) frammanar en organisk och resonant klangvärld som är drömsk och omhändertagande. Melodierna är försiktiga och den övergripande strukturen – där lager läggs på lager – är ofta tät och varsamt intensiv, helt utan att för den delen riskera att bli kakofonisk. I synnerhet är det närvaron av Pauline Burke Clasons harpa och Patric Thormans kontrabas som med sina bärande linjer skapar harmoni och samklang, över vilken blås och syntar samt vokalt hummande klädsamt kommer och går. Tree Vibrations är ett mer balanserat och konsekvent avvägt album än Cure Poison, och ett av årets första fullträffar.
