Då jag började göra research för den här texten gick det
snart upp för mig att det fanns två Ylva Ceder; en bildkonstnär hemmahörande i
Stockholm, och så musikern och kompositören som ligger bakom debutalbumet Cure Poison, även
hon baserad i huvudstaden. Eftersom de digitala fotavtrycken efter den senare var relativt få krävdes det en del detektivarbete för att säkerställa att det i
själva verket inte rörde sig om samma person, och jag ska villigt erkänna att jag nu, så här i skrivande stund, alltjämt inte är helt säker – även om bevisföringen vid
det här laget känns förhållandevis sammanhållen och tillförlitlig.
En bidragande anledning till att det är så lockande att föreställa
sig att de två Ylvorna i själva verket är en och samma kreatör är själva uttrycket
i deras konst. Den finstämda och lite försiktiga musik som kompositören Ceder
ägnar sig åt skulle nämligen, med närapå figursydd passform, kunna ackompanjera
bildkonstnären Ceders – vid första anblick – ödsligt karga motiv. Och vice
versa. Samma suggestiva
stillhet som förevigats i Ceders oljemålningar har förevigats i de tio spår som
utgör Cure Poison; de bär båda på ett sorts löfte om att det företrädesvis återhållsamma
uttrycket gör anspråk på mer än vad den initialt ger sken av.
Mot en varm och frodig fond av
analoga syntar och andra elektroniska ljud flödar en öm och sparsam samling blåsinstrument
(trumpet, klarinett, flygelhorn osv.) fram och åter genom hela albumet. Det är behagligt
hypnotiskt från början till slut, med en påtaglig fallenhet att tillföra något
nytt vid snart sagt varje genomlyssning, något som springer ur den texturrika och
repetitiva ljudbilden. Det är inte utan att tankarna går till Philip Glass.
För likt Philip Glass berör Ylva Ceder med små medel; instrumentalmusiken på Cure
Poison har vid en första anblick en minimaliskt, nästan stram, framtoning, inte
helt väsensskild från just Glass, eller från den strömning inom japansk ambient som går under
betäckningen kankyō ongaku (en slags musik skräddarsydd för butiksmiljöer, vars initiala syfte
var att skvala på i bakgrunden och mana till kommers). Ju mer man lyssnar,
desto mer magnetisk och oemotståndlig blir Ceders drömska ambient.
