Vilhelm Bromander Unfolding Orchestra Jorden vi ärvde
Skivbolag: Thanatosis Produktion Utgivet: 25 april 2025
Jorden vi ärvde är basisten och kompositören Vilhelm
Bromanders andra album som bandledare. Det första – 2023 års In this forever
unfoldning moment – var ett existentiellt och på alla sätt rikt verk som med
rätta förärade Bromander och hans orkester (nu namngiven som Unfoldning
Orchestra) med OrkesterJournalens utmärkelse Gyllene Skivan. Och den tretton instrument urstarka orkesterns nymyntade namn är
synnerligen kongenialt; musiken på debuten vecklar sannerligen ut sig
efterhand: det är tre långa, fritt flödande stycken som alla omsorgsfullt bidar sin tid och xäxer fram med en sorts spirituell och organisk självklarhet, inte alls väsensskild
från vad paret John och Alice Coltrane sysslade med. Det är ett alldeles
underbart album.
När Bromander och hans vänner nu återvänder är det mesta sig
likt. Och det enkom till nytta.
Den Stockholm-baserade bandledaren har sagt att Jorden vi
ärvde är ett försök att sprida ljus över det faktum att jorden endast är
oss till låns. På så vis är det ett hoppets album, som tar ställning för det
vackra i världen och går i hedervärd klinch med bl.a. den illvilligt groende
extremhögern samt den annalkande klimatkrisen.
Och som musikalisk mottståndkraft fungerar det utmärkt; jag kan rentav inte föreställa mig ett mer slagkraftigt
motvärn.
För precis som på debuten växer även de här företrädesvis långa kompositionerna
långsamt fram över tid. Tempot är till en början – med undantag för storbandsvängiga
”For Dewey” – försiktigt och trevande, som om musiken liksom tar pulsen på sakernas
tillstånd, för att sedermera arrangera och orkestrerar ett så passande och effektivt försvar
som möjligt. Det är en samlad och inte minst enormt fokuserad insats, där samtliga i
bandet bidrar med så väl avvägda beståndsdelar att helheten blir en cocktail
som egentligen borde spreta mer än den gör.
Men Bromander lyckas hela tiden hålla samman de fyra kompositionerna
med en perfekt balans mellan det ömsom fjäderlätta, och det ömsom ekvilibristiska,
och där i skarven mellan försvar och attack finns så många kvalitéer att det
krävs upprepade genomlyssningar för att greppa albumets fulla bredd. Här finns
både ett introspektivt vemod och en porlande lycka, men kanske främst finns här
en sorts bräcklig ambivalens – kalla det gärna oro – som inte bara helt och
hållet lierar sig med Bromanders avsikter med albumet, utan som också påvisar det stora
bandet fulla potential och samlade kraft.
