Det finns en scen i Klas Westös briljanta mellankrigstidsroman
Hägring 38 där protagonisten, vicehäradshövding Claes Thune, tar båten från
Helsingborg till Stockholm. Plågad av omständigheterna kring skilsmässan från hustrun Gabi lämnar Thune sin hytt sent om kvällen, för en lugnande promenad på fördäck. Här möter han sedermera bandledaren Konni Ahlbäck, som spelar klarinett
och trumpet i Arizona, orkestern som står för underhållningen på överfarten.
Efter en kort konversation slår sig Thune, som vanligtvis bara lyssnar på symfonier
och klassiska konserter, ned i salongen, och låter sig förföras av den behagliga
och följsamma musiken:
Här fanns inte de väldiga ansatserna och de
cerebrala tongångarna som krävde sådan koncentration också hos lyssnaren.
Istället var det som om någon började gnola eller vissla, och så stämda alla, både
orkester och publik, in och hittade en rytm och en melodi och uppgick i dessa. Folk började dansa. Började leva. Det syntes att det gjorde gott. Att det
lindrade.
Att hävda att musiken på Sen Jälkeen Kun inte
kräver koncentration eller förfogar över några ambitiösa ansatser vore
emellertid en lögn. Den är inte heller, rent musikaliskt, likställd den som
Arizona framför i S/S Archimedes salong; där Arizona (av bokens beskrivningen att
döma) sysslar mer med swing och humppa spelar Viive istället en mer traditionell
jazz, med inslag av soul och progressiv folkmusik.
Men skärningspunkterna
mellan romanens fiktiva universum och den finska duons albumdebut är ändå många. Inte
minst finns det ett fundamentalt släktskap mellan Westös mästerliga redogörelsen för
musikens lindrande egenskaper och Viives oeuvre. Duon, som består av keyboardisten
och vokalisten Riikka Suutari samt multiinstrumentalisten Antti Niiranen, spelar
en ganska återhållsam, nyanserad och lite sökande jazz, som med sina elektroniska
detaljer och inslag av spoken world oavbrutet uppnår en stämningsfull och narrativ atmosfär.
Ljudbilden, som vilar på en förhållandevis rik orkestrering (med utmärkta inlsag av t.ex. saxofon, trumpet och flöjt) är inte sällan spretig, utan att för ett ögonblick tappa fokus, och
rör sig i precis samma sepiatonade och känslomässigt minerade höstlandskap som Hägring
38.
Sen Jälkeen Kun delar också de många introspektiva
kvalitéer som kännetecknar Hägring 38, och är - med undantag för den utmärkt
tajmade urladdningen i ”Väijytys” – precis
lika behärskad och briljant i sitt uttryck.
