Det måste vara en otacknämlig uppgift att gravitera mot
samma musikaliska landmassor var Burial valt att upprätta sin vinylknastrande
och mörkt atmosfäriska lagerlokal – vare sig det sker med avsikt eller
undermedvetet. När William Bevan 2005 gav ut sin första 12” under artistpseudonymen
Burial skapade han ett alldeles allenastående och unikt sound, och på de 20 år
som passerat sedan debuten har den London-baserade producenten, som alltjämt
till dags datum lyckats bibehålla mycket av mystiken kring sitt
alias, kultiverat och utvecklat sitt uttryck till perfektion. Flera gånger.
Det är rentav fascinerande hur mycket högintressant musik Burial
lyckats utvinna ur sin förhållandevis nogräknade stil utan upprepning, och
samtidigt förhållit sig så stringent till det egna varumärket. Det är
fortfarande få artister som man så lätt känner igen efter bara ett par
sekunders speltid som Burial. Så konsekvent har den samlande produktionen varit.
Att vara verksam i samma, eller ens avlägset liknande, skrå är därför direkt förenat
med plagiatisk livsfara. Ett musikaliskt självmordsuppdrag, om så vill. Kanske
är det därför de renodlade plagiaten ändå varit jämförelsevis få; det är för
lätt att avslöjas med fingrarna i sylten.
Den svenska
artisten, producenten och metafysiska visionären Varg²™, som frekvent samabetar med kollektivet Drain Gang, har med ᚦ inrättat ett hem precis på gränsen till Burials ständigt disiga
och lätt fuktskadade jordmån. Faktum är att han ganska regelbundet semestrar
där, i sällskap med Michiganduon Salems första album King Night (2010)
och Stämningen från Andrej Tarkovskijs Stalker (1979), en film som är
mer ambient än många ambient-album.
Jag vet emellertid
inte om jag vill kalla ᚦ regelrätt ambient, för de här låtarna har en tendens att vara
lite för rastlösa, lite för rotade i en industriell techno-tradition för att
dröja kvar så länge så att det blir meditativt uppslukande. Istället vecklar en
dystopisk tomhet ut sig över det här albumets gång, där skira och liksom
sorgset ångande syntar frammanar en bred och storslagen ljudbild, även om
uttrycket överlag är behärskat.
Sånär som på
avslutande spåret ”ᚦᚦᚦᚦperfect violation ᚦᚦ”, som gästas av Drain Gang-bekanta Bladee och VS-55, är ᚦ helt avskalad från beats. Men istället för rytmer finns här en
stadigvarande puls, som slår med sävliga slag hela albumet igenom, och kommer
de tretton spåren att kännas som en enda lång låt. Slag i slag med den här
pulsen går ödesmättade stråkar och allehanda sorlande ljud, samt emellanåt
förvrängda röster som pragmatiskt vidrör sakernas tillstånd. Allt det här slår an
en melankolisk och existentiell stämning, som om vi befann oss på en plats där
det oavbrutet händer obeskrivliga saker omkring oss, som vi blivit för
avtrubbade att ens ta någon notis av.
Det är också här
som släktskapet– för det rör sig om likheter, inte till närmlsevis plagiat – med Burial blir som tydligast. För även om Burial, precis som Varg²™,
är ordlös musik i grunden, i den mening att det företrädesvis inte finns några
texter som lyfter upp ett eventuellt budskap, säger den mer om det politiska
och psykosociala läget än vad en handfull protestsångare någonsin kommer kunna göra.
