Först var fastlandet en mörkare skugga mot det grå havet, sedan växte långa sandstränder fram ur diset. Efter ett tag lät sig enskilda byggnader urskiljas, vanliga hus och storslagna villor längs kusten. Flera båtar kom stävande ur morgonen och var alla på väg mot inloppet till den stora viken.
Textsjoket ovan härstammar från Ola Larsmos Swede Hollow (2016) och återberättar hur en brokig skara svenskar äntligen når den amerikanska kusten. Det är en roman jag knappt kommer ihåg, om jag ska vara helt ärlig. Inte mycket av den kollektiva intrigen består, och skulle någon fråga mig vad den handlar om, skulle jag antagligen svara något i stil med: ”Ett gäng svenskar som blir blåsta på den amerikanska drömmen.”
Trots det tänker jag orimligt ofta på den. Exempelvis är stycket ovan det allra första jag ådrar mig när jag lyssnar på kompositören och gitarristen Trond Kallevågs fjärde album Minnesota. Jag har förstås någon sorts populärkulturell medvind då jag styr stegen mot bokhyllan och plockar fram Swede Hollow, för jag minns trots allt att sällskapet i romanen till slut når staden St. Paul – belägen just i Minnesota – och jag är sedan tidigare bekant med Kallevåg och känner till hans förkärlek för den historiska relationen mellan USA och hemlandet Norge.
Det är alltså inte helt märkvärdigt att jag sammanflätar de två.
Men medan jag bläddrar i boken och läser lite här och lite där, förstår jag snart att det inte företrädesvis är sakfrågan – att båda verken avhandlar immigration – som får mig att sammanfoga dem. Nej, det är atmosfären, det täta stämningsläget och den tveeggade känslan av att vara liten i världen – den som så effektivt gestaltas i textstycket ovan. Kallevågs musik frammanar och lyckas fånga precis samma känsla och stämning; bitvis är den tunn som dis och svårfångad, bitvis kör den över med full kraft.
Trond Kallevåg har anlitat några av Norges
främsta jazzmusiker för det här albumet. ECM-bekanta artisterna Gard Nilssen
och Mats Eilertsen spelar trummor och vibrafon respektive kontrabas, och det
unga stjärnskottet Tuva Halse spelar fiol. Kallevåg själv spelar gitarr och
pedal steel, och tillsammans har bandet åstadkommit en alldeles oemotståndlig
samling kompositioner där nordisk folkmusik möter ambient jazz i långsamt sökande
melodier som är fulla av nyanser.
Det är cinematiskt och lyriskt, och framstår
ju mer jag lyssnar som en inte så avlägsen släkting till Neil Youngs Dead
Man-soundtrack från 1996.
