Trees Speak
TIMEFOLD

Skivbolag: Soul Jazz Records
Utgivet: 15 november 2024

Jag minns hur jag som tioåring såg John Carpenters framtidsepos Flykten från New York (1981). Det måste ha varit en av de allra första barnförbjudna filmer jag fick lov (?) att se, möjligtvis i konkurrens med Örnnästet eller någon av Stjärnornas Krig-filmerna. Och kanhända var jag i yngsta laget, för så här sisådär 32 år senare kan jag alltjämt förnimma ett strängt obehag när jag ådrar mig hur Kurt Russels benhårda protagonist Snake Plissken driver sin spikklubba i bakhuvudet på en jättebaby med betydande kroppsbehåring.

Det har liksom etsats sig fast.

Något annat som effektivt etsade sig fast och gjorde outplånligt intryck på mig redan då, och som format mig mer än jag kanske förstår, var musiken. Carpenters klumpigt skeva och elektroniskt pulserande synth-soundtrack som, bland mycket annat, bidrar till filmens dystopiska karaktär. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag satt på golvet i vardagsrummet, framför den silverfärgade tjockteven, med bandspelaren på REC samtidigt som jag ljudlöst hyssjade mamma så hon inte skulle störa mitt bootleggande. Därefter uppmanade jag förstås alla mina kompisar i skolan att lyssna. Tämligen ihärdigt gissar jag. Det gjordes kopior.

Jag föreställer mig att John Carpenters filmmusik utgör en ganska omfattande ryggrad också för brödraparet Damien och Daniel Martin Diaz, och vad de vill åstadkomma med Trees Speak. TimeFold är den Arizona-baserade duons sjunde album, och redan under det inledande titelspåret blir det uppenbart att vi rör oss i ett futuristiskt och digitalt (öken)landskap som är skyldig den amerikanske filmskaparen en väsentlig del. Men här närvarar också en riklig reserv av andra genrer, där kosmiskt expansiv ambient och taktfast krautrock kanske är främst förestående, samt den allra mildaste och väna jazzfusion du kan föreställa dig. Med TimeFold kultiverar och förädlar också bröderna Diaz 70-talets elektroniska musik, som först kom i dagen via exempelvis Giorgio Moroder och Tangerine Dream. Med synnerligen gott resultat, bör tilläggas.

Men först och främst är TimeFold fullkomligt fullproppad av cinematiska ut- och intryck, och blir över de sjutton sömlöst sammanlänkade spåren en lika gränslös som klaustrofobiskt dramatiserad upplevelse. De företrädesvis korta låtarna, och den varierande orkestreringen, kommer och går i vad som tycks vara ett mekaniskt och automatiserat flöde, oftast med oförutsägbara och pigga vändningar, och den generiskt ”berättarrösten”, som fungerar som en sorts ciceron genom hela albumet, leder mig att känna samma kusliga stämning som pö om pö piskas upp i Andrej Tarkovskijs filmatisering av Stanislaw Lems roman Solaris.

Det är ödesmättat och stämningsfullt precis hela vägen, och rent narrativt så effektivt tyglat att det aldrig upphör att reta fantasin.