Skivbolag: Soul Jazz Records Utgivet: 15 november 2024
Jag minns hur jag som tioåring såg John Carpenters framtidsepos Flykten
från New York (1981). Det måste ha varit en av de allra första barnförbjudna filmer jag fick lov (?) att se, möjligtvis i konkurrens med Örnnästet eller någon av Stjärnornas Krig-filmerna. Och kanhända var jag i yngsta laget, för så här sisådär 32
år senare kan jag alltjämt förnimma ett strängt obehag när jag ådrar mig hur
Kurt Russels benhårda protagonist Snake Plissken driver sin spikklubba i
bakhuvudet på en jättebaby med betydande kroppsbehåring.
Det har liksom etsats sig fast.
Något annat som effektivt etsade sig fast och gjorde outplånligt intryck
på mig redan då, och som format mig mer än jag kanske förstår, var musiken. Carpenters klumpigt skeva och elektroniskt pulserande synth-soundtrack som, bland mycket annat, bidrar till filmens dystopiska karaktär. Jag
kommer fortfarande ihåg hur jag satt på golvet i vardagsrummet, framför den silverfärgade tjockteven, med bandspelaren
på REC samtidigt som jag ljudlöst hyssjade mamma så hon inte skulle störa mitt bootleggande. Därefter uppmanade jag förstås alla mina kompisar i skolan att lyssna. Tämligen ihärdigt gissar jag. Det gjordes kopior.
Jag föreställer mig att John Carpenters filmmusik utgör en ganska
omfattande ryggrad också för brödraparet Damien och Daniel Martin Diaz, och vad
de vill åstadkomma med Trees Speak. TimeFold är den Arizona-baserade
duons sjunde album, och redan under det inledande titelspåret blir det uppenbart
att vi rör oss i ett futuristiskt och digitalt (öken)landskap som är skyldig
den amerikanske filmskaparen en väsentlig del. Men här närvarar också en riklig
reserv av andra genrer, där kosmiskt expansiv ambient och taktfast krautrock kanske är främst förestående, samt den allra mildaste och väna jazzfusion du kan föreställa dig.
Med TimeFold kultiverar och förädlar också bröderna Diaz 70-talets elektroniska
musik, som först kom i dagen via exempelvis Giorgio Moroder och Tangerine
Dream. Med synnerligen gott resultat, bör tilläggas.
Men först och främst ärTimeFold fullkomligt fullproppad av cinematiska ut-
och intryck, och blir över de sjutton sömlöst sammanlänkade spåren en lika gränslös
som klaustrofobiskt dramatiserad upplevelse. De företrädesvis korta låtarna,
och den varierande orkestreringen, kommer och går i vad som tycks vara ett mekaniskt och automatiserat flöde, oftast med oförutsägbara och pigga vändningar, och den generiskt ”berättarrösten”, som
fungerar som en sorts ciceron genom hela albumet, leder mig att känna samma
kusliga stämning som pö om pö piskas upp i Andrej Tarkovskijs filmatisering av
Stanislaw Lems roman Solaris.
Det är ödesmättat och stämningsfullt precis hela vägen, och rent narrativt så effektivt tyglat att det aldrig upphör att reta fantasin.