Den Melbourne-baserade trions samlade gärning går att avnjuta i sin helthet på strax över 35 minuter, Mahal påblott 18. Men den begränsade speltiden till trots - eller kanske just på grund av den? - är Glass Beams utan tvivel den musik som skänkt mig allra mest 2024. Här samsas polyrytmisk disco med psykedelisk krautrock, slingrande riff med meditativa melodier, hela tiden kärleksfullt sammanfogat av arkaisk mystik och sydasiatiska tongångar. Sällan har ”Repeat all”-funktionen varit så nödvändig som i år.
Christian Gabels tredje studioalbum som 1900 bjuder på rakt igenom fängslande underhållning som, på ett eller annat vis, problematiserar kring konsten som historisk urkraft. Med årets vackraste melodier och sedvanligt egensinne tar Gabel avstamp i en förkommen estetik för att vägleda lyssnaren genom ett lika elegant som vemodigt ljudlandskap, där den bitterljuva förlusten av svunna tider utgör själva fundamentet för all framåtrörelse. Det är helt underbart – och hoppingivande! – att musik kan låta så här 2024.
Man skulle förstås kunna argumentera för att den minst sagt sparsamma "marknadsföring" som Sault ägnar sig åt ligger producenten Inflo och hans medmusikanter i fatet. Långt fler skulle sannolikt nås av, och uppskatta, kollektivets musik om de valde mer konventionella vägar. Men det blir ett kortfattat argument, för i samma ögonblick som man börjar lyssna på Acts of Faith förtränger man ALLT annat. Istället låter man sig fullkomligt översköljas av årets finaste r'n'b- och soulcykel. Det är omöjligt att värja sig.
Numer – sedan början av april – kommer det inte sällan ett vädjande önskemål från baksätet då jag sträcker mig efter displayen i bilen, för att välja musik: ”Pappa, spela tjejen med sned mun!”. "Tjejen med sned mun", som båda mina döttrar valt att kalla Nia Archives, gjorde sig inte bara skyldig till att tonsätta våren med sin ambitiösa och lycksaliga uppdatering av jungle och drum’n’bass, hon enade också familjen kring vad vi ska lyssna på när vi åker bil. En svårslagen bedrift.
Harpisten och kompositören Nala Sinephros musik kommer mig mer eller mindre oavkortat att tänka på Maurice Ravel, den franske tonsättaren som vid upprepade tillfällen försökte efterlikna vatten i sina kompositioner. Han lyckades ganska ofta och ganska väl, men Sinephro gör det bättre. Med sin sömlöst flödande ambient-jazz, som rör sig i en handfull genrer samtidigt, har hon åstadkommit årets mest meditativa och behagliga tillstånd, oberoende av om det smyger eller svänger.
I fjol var det Blur som gjorde det; återvände efter en tids frånvaro med ett alldeles bedårande album som tids nog skulle visa sig otänkbart att vara utan. I år stod Vampire Weekend för den beundransvärda bedriften. Precis som The Ballad of Darren är Only God Was Above Us en varierande samling sånger som klädsamt kultiverar gamla meriter helt utan att bli kladdigt nostalgisk. Oemotståndlig popmusik som är kul mest hela tiden.
När ”Floating On A Momemt” dök upp i februari hade jag, ovetande om Beth Gibbons förhållandevis närstående albumdebut, precis spenderat ett par dagar åt att återupptäcka Portishead. Tajmingen var med andra ord perfekt, även om längtan till maj, då hela albumet slutligen släpptes, blev lång. Men väntan skulle visa sig värd; Lives Outgrown är en bräcklig och vansinnigt vacker uppgörelse med oro och åldrande, som placerar soloartisten Gibbons någonstans mellan Tom Waits och PJ Harvey. Sämre grannar går att ha.
När den forna grime-stjärnan och hyllade skådespelaren Bashy (även känd som Ashley Thomas) återvänder till musiken, femton år efter det senaste albumet, är det med en uppriktig redogörelse för den egna framgången satt i relation till livet i nordvästra London. Bashys betraktelser har samma effekt som att läsa danske författaren Thomas Korsgaard; man förtjusas såväl av hantverket, som av den klarsynta och nakna blicken. Det skapar insyn i en helt ny värld.
Med till synes obefintligt expansiva idéer följde Nubya Garcia inte bara upp den ambitiösa och urstarka debuten Source från 2020 – hon överträffade den. Odyssey är emellertid lite lösare i konturerna än föregångagaren, men utgör alltjämt ett sorts musikaliskt kartotek som rymmer all den musik (reggae, dub, soul, hip-hop, afrobeat) som kommit att göra det mångkulturella London till en sådan framstående spelare, inte minst inom den unga jazzen.
På sitt andra album omfamnar post-punkarna i Yard Act ett nytt, lite mer lekfullt sound, helt utan att göra avkall på den allvarsamma och säregna diskbänksrealism som kännetecknade debuten. Where’s My Utopia? befolkas av karaktärer och berättelser i rakt nedstigande led från såväl Jarvis Cocker som från Mike Skinners skapelser, och skulle mycket väl kunna vara den musikaliska bastard de två britterna aldrig fick.
