Ungefär samtidigt som det obevekliga mörkret så sakteliga började sänka sig över våra breddgrader upptäckte jag Living High in the Brass Empire, ett album från 2023 där den egyptisk-amerikanske producenten och multiinstrumentalisten Mitchum Yacoub blandar soul och tropisk funk med afrobeat och cumbia till en ganska oemotståndlig dos värme.
Sedan har det bara fortsatt så. Jag har, medvetet eller omedvetet, graviterat mot soliga uttryck merparten av den här hösten. Låtit bli att traditionen trogen kura skymning och konsekvent – med blott ett par undantag – satt James Brown före Nick Drake. Kalla det en slags kulturella D-droppar, som nu, under de sista skälvande dagarna av årets näst sista månad, tycks uppfyllt sitt syfte med synnerligen gott resultat.
Theodor må härstamma från liknande klimat som vårt, men deras varma fusion av soul, jazz och funk rättar vackert in sig i ledet alldeles intill artister som Mitchum Yacoub och James Brown. Den Berlin-baserade kvartettens andra album Holocene inleds med ”Tropical Bird”, en solvarm knäpp på näsan som tydligt torgför deras intentioner; en musik som går på tvären mot stålgrå skyar och regnvåt asfalt. De rubricerar själva sin musik som psychedelic sweet soul, ett genrebegreppet som tämligen precis inbegriper det stämningsfulla och rogivande groove som utgör Holocene.
Hela albumet är en fin balansgång mellan det tidlösa och det moderna – eller mellan det analoga och det digitala om man så vill. Trummaskiner avlöser sömlöst akustiska trummor mellan spåren, och de alltid framträdande basslingorna trivs ganska utmärkt i skira syntars sällskap. Bäst och mest koncentrerat blir det i ”Serpentines”, vars polyrytmiska slow funk riktigt får vältra sig fram över fem lågfrekvent instrumentala minuter. Och i ”Guadeloupe”, som är en alldeles underbar liten bagatell med urtjusig melodi.
Ovanpå allt detta har Theodor två sångarna som verkar tävla om vem som har den finaste falsetten i hela Berlin.
