Robert Johnson älskar sin Link Wray. Det är knappast en
hemlighet, och när Johnson och forna bandkollegan Göran Sahlin nu sparkar liv i The BottleUps, den twangsvängiga
surf-orkestern som slumrat i fyra decennier, känns kärleken oföränderligt
intakt och, som alltid, uppriktigt fin, helt utan kladdig nostalgi.
Ingen av de tolv
spåren på Back Off CraterFace – en titel som för övrigt med värme kommer mig minnas
bartendern i Nick Caves ”The Ballad of Robert Moore and Betty Coltrane”, han med
”a face like boiled meat” – gör anspråk på att vara något annat än precis vad
de är; stökig och stompig borderline-punk, dränkt i mullrande reverb och ett
cinematiskt uttryck som minner om italienska storheter; här finns fler än ett
spår som bär Ennio Morricones och Piero Umilainis lika särpräglade som stämningsfulla
sigill.
Men företrädesvis handlar det om rock, den sortens finurliga
och fantasirika rock som Robert Johnson och hans kompanjoner ägnat en livstid åt att torgföra i
Sverige. När jag första gången läser låtlistan till Back Off CraterFace drar jag mig osökt till
minnes en intervju jag en gång såg med Johnson, där han förargar sig över
jazz-musiker som döper sina kompositioner till ”1” eller ”IV” eller ”Nio”. I
Johnsons universum, som delvis består av både karg prärie, solkiga bakgator och soldränkt
strand, är det otänkbart, där heter låtarna istället ”Quater Pounder Stroke”, ”Clint
Fell Off The Cliff” och ”Whacked Cyanideism”. Det är inte bara titlar
som kommer mig att dra lite på smilbanden, de är även i allra högsta grad representativa
för Johnsons förtjusning och färdighet för att berätta en spännande och fantasirik historia, trots att musiken är företrädesvis
instrumental och av ett genom generationer inövat uttryck.
Men fantasi är någonting outtröttligt,
och bortom larmande gitarrer och galopperande rytmer gömmer sig alltid en berättelse
eller en bild – fri för lyssnaren att tolka precis som lyssnaren vill.
Link Wray hade varit stolt över att få sitt arv förvaltat på det här omisskänliga viset.
