Ska man likna det Sven Wunder åstadkommer på sin femte fullängdare vid något världsligt, blir det tät tjocka som lättar. Eller varför inte huvudvärk som plötsligt ger upp greppet om hjärnbarken och bidrar till en känsla av total viktlöshet. Så fjäderlätt och ömsint vacker är den filmiska och evigt sökande biblioteksmusik som Sven Wunder komponerar.
Teman och arrangemang kommer och återkommer genom hela albumet, vars tematiska båge sträcker sig från tidig morgon till sen kväll. Härigenom frammanas symfoniska förtecken som i Sven Wunders tidigare utgivning bara gått att ana. Missförstå mig rätt – de fyra alster som föregår Daybreak är fulla av minst lika bedårande och eklektisk musik, vare sig den härstammar från anatolisk rock eller japanska körsbärsträdgårdar – men som album betraktat överglänser det den tidigare produktionen. Daybreak är mer sammanhållet än sina föregångare.
Referensbanken är heller inte nödvändigtvis, som tidigare, fjättrad vid en specifik kultur. I stället låter det som att Joel Danell – namnet till vilket Sven Wunder egentligen lystrar – har tagit alla de tid- och världsomspännande influenser han samlat på sig genom år med händerna djupt nere i skivbackar och åstadkommit något alldeles nytt.
Visst ligger det alltjämt jazz i grunden, särskilt europeisk pop-jazz med blås, stråkar och polyrytmiska strukturer som främsta kännetecken, men uttrycket omfattar numera inte bara mer eller mindre rara fynd från andra musikaliska strömningar och kompositörer.
Det är som om Sven Wunder, genom sin närmast religiösa vurm för allsköns kulturyttringar, har skapat en helt egen genre. Det är en imponerande och rakt igenom underhållande bedrift – samt en musikalisk framåtrörelse vi, gudskelov, bara sett början av.
