Skivbolag: Sail Cabin Records Utgivet: 3 oktober 2025
Ibland leker jag med tanken att kartlägga den svenska
jazzscenen med en sån där sambandstavla som ofta förekommer i deckare. Ni vet,
en sån med uppnålade bilder på the usual suspects, med trådar som löper fram
och tillbaka i ett virrvarr och förkunnar samband och relationer. Det känns
emellertid som en heltidsyssla, både att upprätta och underhålla den där
tavlan, för är det något våra inhemska jazzartister är enormt bra på, är det
att sysselsätta sig själva (och varandra). Man behöver bara snudda vid ytan för
att inse att de flesta måste ha fullt upp, och kvartetten som utgör Sol Sol är
inget undantag.
Saxofonisten Elin Forkelid och gitarristen David Stackenäs
samt kusinerna Mauritz Agnas (bas) och Nils Agnas (trummor) har alla en diger
lista av samarbeten bakom sig, i både det ena och det andra sammanhanget. Just
i konstellationen Sol Sol sysslar de med en frijazzig fusionjazz där ambitionen
är klädsamt hög. Sol Sol – namnet lånat från ett verk av allkonstnären Öyvind
Fahlström – vill uttalat flytta gränser och utmana själva musikens estetik. De
skyr heller inte att likställa musiken vid konst, då de tar avstamp i
exempelvis bildkonstnären Hilma af Klint eller författaren Roberto Bolaños
universum i sitt skapande.
Och apropå deckare: läs gärna De vilda detektiverna
av nämnde Bolaños, en roman som med sin vidunderliga bredd och sitt mörkt
komiska sväng inte så lite påminner om Oscillations.
Oscillations, som är Sol Sols fjärde album på sex år,
inleds med ett försiktigt preludium – en stillsam programförklaring som över
sju minuter effektivt sätter förutsättningarna; Stackenäs gitarr och Forkelids
saxofon är luftiga och fria, kompet av kusinerna Agnas är lika lekfullt
experimentellt som det är taktfast. Dryga timmen senare avslutas Oscillations
med ”Postlude”, och jag tror inte att jag har haft så roligt tillsammans med
ett svenskt jazzalbum i år sedan trion Werliin, Berthling och Ambarchis Ghosted
III eller Cosmic Ears Traces – två akter som har mycket gemensamt
med Sol Sol.
För likt Ghosted III och Traces bär
Oscillations med sig en experimentlusta och ett slags musikaliskt axiom som
smittar av sig. Jag häpnas ganska ofta och brister ut i glada tillrop över de
kringelkrokiga vägar kvartetten ideligen väljer. Jag tror till och med att jag
slår mig över benet någon gång, så spännande blir det. Samtidigt anas det hela
tiden en noggrant utarbetad plan bakom de många improvisationerna, något som
delvis bottnar i uppfinningsrika melodier och arrangemang, men som har sin
främsta fördel i den helt suveräna rytmsektionen. Trummor och kontrabas är
fokuserade och samspelta, och smälter – vare sig tempot är högt eller lågt –
samman till ett pulserande polyrytmiskt groove varpå Stackenäs och Forkelid får
full frihet att ta ut svängarna. De två solisterna avlöser varandra lika ofta
som de slår följe genom upptäcktsfärderna, och tillsammans kommer en säregen
klang i dagen, som känns organisk och stabil.
Oscillations är oavbrutet intressant och sofistikerad
musik, som inte bara gör mig upprymd och glad, utan som också med glans och
briljans uppfyller sin ambition: att musik är konst.
