För att vara ett dubbelalbum, som med sina sjuttiofyra
minuter ganska precis – beroende på vilket regelverk man väljer att förhålla
sig till – tangerar längden för en
långfilm upplever jag Letting Go of Forever som en förvånansvärt kort affär. När
jag häromveckan talade med Oscar ”SHOLTO” Robertson om saken, menade den brittiske
kompositören och multiinstrumentalisten att hans stämningsfulla kompositioner går
att avnjuta på två sätt. Antingen kan man ha dem på som trivsam bakgrundsmusik,
som en sorts soundtrack till ens vardag, eller så kan man helt och hållet hänge
sig åt dem; dyka ned i dem och låta dem, likt sommarljumma vattenmassor,
omfamna en.
Efter att ha umgåtts ett par dagar med Letting
Go of Forever är jag emellertid benägen att mena att det ena inte nödvändigtvis
utesluter det andra. Tvärtom.
Den största behållningen med Letting Go of
Forever är nämligen hur enormt sammanhållen och välbalanserad den är. Hur den troget
sitt ursprung liksom bara stävar på genom ett hav av genrer och stämningar, utan
att för ett ögonblick lämna något till slumpen.
Här finns egentligen inget spår som sticker ut mer
än något annat, trots att det inför albumets release släpptes hela fem singlar.
Allt det som ryms på det här albumet är del av en helhet som inte bara känns
exakt och minutiöst planerad, utan som också alldeles uppenbart är sprungen ur
en till synes gränslös idérikedom och en påtagligt upprymd skaparglädje. Det är
egentligen helt omöjligt att bara ha Letting Go of Forever som bakgrundskrål.
Den intrikata strukturen och den fullkomligt hänförande stämningen mer eller
mindre förbjuder det. Det är praktiskt taget omöjligt att stänga av. Man måste
hela tiden veta vad som ”händer” härnäst, och eftersom nyanserna är så många,
och omfånget på brett, finns det nya ingivelser att finna varje gång man lyssnar
genom de tjugosex spåren.
Letting Go of Forever är något så sällsynt som
ett dubbelalbum utan svackor, där varje liten beståndsdel känns berättigad. Och
om jag tillåts vidareutveckla liknelsen med film från ovan är varje spår, oberoende
av individuell längd och uppbyggnad – precis som scener i en välgjord långfilm –
lika viktig för enhetens framåtrörelse.
