Häromveckan var Göteborgsbaserade Terra husband i På spåret. Över tre veckor framförde de, formatet troget, några covers och det lät väl bra, men vad jag främst tar med mig från deras tid i etern är hopp. Hopp om organisk tillväxt i ett musikklimat där få eller inga band varken låter eller – ännu viktigare! – ser ut som Pavement längre.
Jag vet mycket lite om Terra egentligen, mest att de kommer från Göteborg och spelar rock typ, men känslan de gav mig – under sina framträdanden på bästa sändningstid – är att de är ett band som tragglat på i otaliga timmar i någon sunkig replokal i något ogästvänligt industriområde någonstans på västkusten. Jag blir därför inte ett uns förvånad när jag senare lyssnar på Livslinjen, Terras senaste album från 2023, och hör sångaren Karl Sundström ”tacka gud för gitarrer och studieförbund”.
Rocken blir inte viktigare än så, och jag känner mig rentav lite golvad när sista spåret övergår i tystnad.
Golvad blir jag också ett par veckor senare, närmare bestämt i fredags förra veckan, då jag för första gången hör 18-årige Daniel Katz och hans enmansorkester Quiet Commotion.
Katz har sina rötter i Oxie utanför Malmö och spelade in sitt första material redan som 13-åring. Det är omöjligt att inte dra paralleller till Elliott Smith när man hör Quiet Commotion; det är samma lågmälda intensitet och samma smärtsamma ärlighet, och förutom lite träblås spelar alltså Katz alla instrument själv, precis som Smith gjorde i upptakten av sin alltför korta karriär. Lofi‑uttrycket som sydsvensken – trots eller tack vare sin unga ålder? – fullkomligt bemästrar signalerar också, likt Smiths tidiga album, en övergripande känsla av sovrum. Det är lika lätt att föreställa sig Terra inklämda i ett litet kyffe med äggkartonger på väggarna som det är att tänka sig Katz på sängkanten med gitarren eller klaviaturen framför sig.
På så vis utgör också Katz ett hopp om framtiden, då han personifierar en strömning inom popmusiken som var både omåttligt intressant och framgångsrik när den briserade i slutet av 90‑ och början av 00‑talet. Personligen visste jag inte ens att jag saknade den här typen av skör, försiktig och introspektiv DIY‑pop, som har sitt ursprung i Nick Drake och Judie Sill – två andra artister vars spöken hemsöker Spring. Men det gjorde jag tydligen, allra helst när den görs med sådan ohyggligt vacker precision.
