Skivbolag: Flak Records Ltd Utgivet: 28 februari 2025
Det är i det närmaste omöjligt att inte inleda en text om den EP-debuterande duon Josef Ask och Christoffer Zetterlund, som utgör Mon Rayon, med att dra paralleller till en annan duo med synnerligen gott öga – och öra – till 60-talets allra vackraste kammarpop. Jag tänker förstås på Arctic Monkeys- och The Rascals-bekantingarna Alex Turner och Miles Kane. När de två brittiska ynglingarna släppte sitt första album som The Last Shadow Puppets var det med ett sällsynt patos, och med en på samma gång vördnadsfull som respektlös hänsyn för de 60-talsschlagerakter de så tydligt avgudade. Och jag undrar om det inte måste gå till så; ska man slå moderna mynt av ett uttryck som egentligen inte – enligt parollen if it ain’t broke, don’t fix it – behöver exkaveras ytterligare måste man förhålla sig i alla fall delvis nonchalant till det som varit.
Mon Rayon gör sig skyldiga till en liknande nonchalans när de placerar Ennio Morricone, The Zombies och Françoise Hardy, samt franska filmmusikkompositörer som Michel Legrand och Georges Delerue, under lupp för inspiration. Och på samma sätt som The Last Shadow Puppets, egentligen mot alla odds, lyckades bryta ny och intressant mark med The Age of the Understatement (2008) är Ask och Zetterlund på väg mot en lika häpnadsväckande bedrift med sin smakfulla och välarrangerade barockpop. För Post Romantic Stress Disorder är inte bara en alldeles underbar EP-titel, det är också en samling synnerligt urtjusiga melodier, där en vid och uppfinningsrik orkestrering (stråkar! flöjter! orglar! pedal steel-gitarrer!) bidrar till ett känslomässigt anslag som verkligen framstår som genuint. Det är tuggummipop i sann yeyé-anda, som avhandlar bitterljuva kärleksrelationer i såväl 360 grader som i anaformisk widescreen, och som kommer mitt inre öga att spela upp mina favoritscener från Jean-Luc Godards Le Mépris. Och det är ju alltid trevligt.
Det ska bli spännande att följa Mon Rayon framgent. Mycket spännande.
