Skivbolag: Polydor Records Utgivet: 22 november 2024
Jag minns fortfarande första gången jag hörde Michael Kiwanuka. Det är emellertid först nu, när jag i samband med Small Changes undersöker saken, som jag förstår att den London-födde Kiwanukas första singel, ”Home Again”, blott hade ett par dagar på nacken då den plötsligt spelades på radio, när jag satt i bilen på väg hem från jobbet den där lite kalla och mycket mörka dagen i den absoluta upptakten av 2012. Singeln, som jag köpte på iTunes ungefär tre och en halv minut efter att jag klivit över tröskeln hemma den eftermiddagen, släpptes tydligen redan den första januari det året. Jag minns att jag spelade den mycket. Nästan maniskt, ohälsosamt mycket. Hela januari känns det som den gick på repeat.
Innan jag kommer för långt i den här texten kan det för ordningens skull vara rättrådigt att påpeka att jag var nyförälskad i januari 2012. Jag tar med andra ord inget professionellt ansvar för mitt omdöme satt i relation till Michael Kiwanuka, och gör inget anspråk på att vara objektiv. För att sätta det hela i kontext; ungefär samtidigt såg jag superhjältefilmen Thor och lever alltjämt i villfarelsen (?) att det är en av tidernas bästa filmer, helt och hållet i samma klass som 8½ eller Days of Heaven.
Så är det en helt neural bedömning du eftersöker uppmanar jag dig att sluta läsa ungefär nu – Small Changes bör, om inte världen blivit galen, recenseras av fler och mindre opartiska källor.
För dig som väljer att läsa vidare (tack!) kan jag avslöja att Small Changes inte alls ter sig så väsensskild från just ”Home Again”, eller från hela debutalbumet som delar namn med förstlingssingeln. Jag skulle inte sträcka mig så långt som att påstå att det är någon nostalgisk regress för att jaga svunna tiders glans, det är Kiwanuka och producenterna Inflo och Danger Mouse för pigga för att göra sig skyldiga till. Men i den bemärkelse att Small Changes inte bär några egentliga spår av den bredbent riffande rock som Kiwanuka stundom ägnat sig åt i karriären är det en slags återgång till de ödmjukt varma och nästan lite förtegna tonerna som kännetecknar debuten. Det är inte heller någon direkt uppföljare till den fem år gamla Kiwanuka, som var hårdare orkestrerad, och bitvis drog åt ett skramligt och lite flummigt 60-tal.
Istället har Kiwanuka gjort ett försiktigt och rakt igenom följsamt flödande soul-album – ånyo draperat i en figursydd och ytterst klädsam Bill Withers-kostym (komplett med Sam Cooke-loafers!). En soul som i Inflo och Danger Mouse närvaro uppdaterats till 2020-talet. Stråkarrangemangen är ofta mer diskreta än på den självbetitlade föregångaren och Kiwanukas röst och tilltal bär inte på samma aggressivitet längre. Det avskalade och förhållandevis nedtonade uttrycket på Small Changes tycks alltså, i par med texterna som avhandlar kärlek och tvivel, och en fallenheten för att lägga märke till det stora i det lilla, gå helt i linje med det faktum att Kiwanuka lämnat London för rurala Southampton, och blivit pappa två gånger om sedan vi senast hörde av honom. Landsbygdsluft och barn har inte sällan den inverkan på artister.
Small Changes är – helt och hållet objektivt – ett moget Michael Kiwanuka-album, som trots sin nakna och introspektiva klangbotten bjuder på pregnant och storslagen soul, om än i ett småskaligt format.
