Det sägs att Kamasi Washingtons största tillgång som artist
inte är hans begåvning med saxofonen, utan hans sömlösa fallenhet för att leda
sitt band, och arrangera sina låtar och konserter. Det stämmer, men det finns
ytterligare en synnerligen färggrann fjäder som den 44-årige amerikanen kan
fästa vid kaftanen, nämligen den som premierar förmågan att också dirigera –
och inte minst ta hand om – sin publik. Washington har, så här nio år efter
debuten med trippelalbumet The Epic, tilldelats rollen som den moderna
jazzens galjonsfigur, ett åtagande som han av allt att döma verkar stortrivas
med. För de är en charmerande och i alla avseenden pratglad bandledare som står
på Fållans scen den här kvällen.
Med sig har Kamasi Washington en oktett som är så mångsidig
och skicklig att de alldeles motståndslöst slänger sig mellan tumult (”Lesanu”,
”Prologue”) och andakt (”Lines in the Sand”, ”Together”), helt utan att för en
sekund tappa fokus. Washingtons kompositioner och arrangemang antar en mer
omedelbar tappning live. Det är inte alls lika tajt och minutiöst genomtänkt
som på skiva, något som i sammanhanget snarare är en fördel än ett aber. Istället
är det en anmärkningsvärt lekfull och uppsluppen samling musiker som står på
scen och trivs, som samtliga vid ett eller annat tillfälle under kvällen
tilldelas sin egen välförtjänta plats i rampljuset av den sympatiska
bandledaren.
Washington är påtagligt – och genuint – lycklig att få resa
jorden runt med sin eklektiska blandning av jazz, funk och hip-hop, något som
inte bara visar sig i och med kraften med vilken han tar in hela rummet, utan
som även slår an en känsla av tacksam förtjusning hos publiken. Washington
pratar ena stunden lekfullt och uppsluppet om sin fyraåriga dotter, och hur hon
är medkompositör till kvällens andra nummer ”Asha the first”, för att i nästa
sekund anta en allvarligare ton, som siar om att den här världen för närvarande
behöver all kärlek den kan få. Och den kärvänliga och spirituella tonen, som också går igen
i musiken, har en klangbotten som sätter sig, och blir upphov till hopp.
