Solen skiner när jag rör mig över borggården utanför
slottet, där Uppsala Konstmuseum har sina lokaler. I Botaniska trädgården ser
jag små sällskap på filtar. De äter sin picknick och dricker vin ur små
plastglas. Det är varmt, sannolikt vårens hittills varmaste dag, ändå är vi
ganska många – bara några få spridda stolar gapar tomma – som söker oss ned i slottets
södra flygel i kväll, för att se och höra multiinstrumentalisten Oren Ambarchi,
basisten Johan Berthling och trummisen Andreas Werliin framföra sin egensinniga
och suggestiva Ghosted-föreställning.
Det är inte helt lätt att genrebestämma Ghosted, som hittills
släppt två album – det senaste så sent som för ganska precis ett år sedan. Trion
har på sätt och vis sina rötter i 70-talets ECM-jazz, men drar också inspiration
från elektronisk minimalism och afrikanska rytmer, samt från psykedisk kraut-
och postrock. Det blir ett ganska stökigt och brokigt hopkok som på skiva är taktfast
beroendeframkallande – en effekt som är än mer framträdande live, visar det sig
snart.
För den repetitiva natur som trots allt kanske är den
främsta stötestenen i Ghosteds musik kommer till sin absolut fulla rätt på
scenen. Samspelet mellan Berthling och Werliin är hypnotiskt och liksom obemärkt
expansivt; rytmerna växer och sväller som i lönndom: ett stycke som börjar
långsamt, dämpat och försiktigt – nästan försynt – har inte sällan en helt
annan, explosiv, karaktär när det når någon slags klimax, inte sällan 10-15
minuter senare. Det är oavbrutet fascinerade att se och höra hur bas och
trummor integrerar, och tillsammans med Ambarchis svajiga – i ordets allra mest
positiva bemärkelse – gitarr, samt de av honom framskruvade elektroniska förvrängningarna,
blir helhetsintrycket det av en formidabel trio som motståndslöst och lekfullt kontrollerar ett
potentiellt kaos.
När jag efter den blotta timme som konserten pågår rör mig ut
igen står solen i begrepp att helt gå ned. Det ligger en skär och skir bord
alldeles över hustaken i Uppsala. Det varma vårvädret har kapitulerat i och med
att solen gjort det samma, och när jag går över borggården hör jag någon milt
ondgöra sig över att konserten var ”lite väl enformig”.
Jag kan inte hålla med
mindre.
Snarare tvärtom; det är i upprepningarna Ghosted är som allra bäst, det
är där det suggestiva och beroendeframkallande anslaget härstammar från, och det är
därför de våren 2025 är en av Sveriges allra mest intressanta akter, såväl på skiva, som på
scen.
