1900 - En audiovisuell Konsert
Dramaten 18/1 - 2025

Inramningen är närapå fulländad när Christian Gabel smyger ut på Dramatens stora scen, och inleder föreställningen med en andäktig version av ”De magnetiska slagfälten”, öppningsspåret från fjolårets briljanta album KONTRAGARDE. Lokalen gör förstås sitt, men det är den sparsmakade och diskreta scenografin, som Gabel arbetat fram tillsammans med scenografen Mats Sahlström, samt med videokonstnärerna Linus Johansson och Johannes Ferm Winkler som ger vid handen att den här kvällen har all potential att bli något alldeles särskilt. Framför bandet, som är utplacerade mitt på scenen i ett hav av analoga instrument, hänger en ram med någon slags flortunt nät, som under kvällen tjänstgör som främre projektionsyta. Bakom bandet, i fonden, finns ytterligare en duk, också den projektionsyta för det videomontage av arkivbilder och journalfilmer som Gabel och hans vänner sammanfogat specifikt för den audiovisuella upplevelsen. 

Och vilken upplevelse det blir sen! På ett lika hypnotiskt som meditativt vis tråcklar Gabel och hans synnerligen begåvade medkreatörer över 80 minuter samman ljud och bild till en både känslomässigt tät och imponerade verkställd väv av lika delar minimalistisk jazz som lågfrekvent pulserande avantgarde-uttryck. Det är enastående snyggt och avhängt smakfullt, och det vilar mer eller mindre oavbrutet en sorgset moloken och lite skevande stämning över såväl musiken som över videomontagen, som om själva föreställningen uppmanar till kontemplation över allt det som gick förlorat under det förra seklet.

I sina bästa stunder – vilket snart sagt är hela konserten – utgör Christian Gabels audiovisuella kreation den perfekta skärningspunkten mellan flertalet ytterligheter; den mellan ljud och bild förstås, men kanske främst den mellan det sköna och det brutala i världen. För det ska inte stickas under stol med att det ofta uppstår en ganska avgrundsvid diskrepans mellan det enormt vackra vi hör och det lika enormt groteska vi emellanåt ser, något som tar sig allra tydligast uttryck under de låtar där projektionerna förevisar exempel på mänsklighetens outtröttliga förmåga till förödelse. Just då finns en vemodig och kuslig sorts oro där i gränslandet mellan ljud och bild, som kommer mig att sitta som på helspänn. Stundtals måste jag till och med påminna mig själv att andas. För det är ju, som bekant, alltjämt (inte så lite) skevt och moloket i världen, trots att det nya seklet i egenskap av historieskrivningen borde veta bättre.