Omslaget till Turtles, Cats, and Other Creatues, den
finske gitarristen och kompositören Lauri Kallios andra album, tycks prydas av
någon sorts – i alla fall delvis – textilt konstverk. Det är en brokig bild,
full av färg och textur, som föreställer en orange varelse med långa armar och
stora händer. Vad som egentligen försiggår på motivet blir jag inte riktigt
klok på, den tycks vara vävd av samma trolska trådar som sagorna. Men ju
närmare jag synar omslaget träder ideligen nya detaljer fram. Det är en
fängslande bild, som ganska magnifikt både fångar och framhäver den musik som
den unga finnen (född 1989) skapar.
Kallios modus operandi är DIY; han har skrivit, spelat in,
producerat och mixat allt på Turtles, Cats, and Other Creatues själv,
och likt omslagsbilden rymmer albumet en färggrann och särskilt mångsidig väv
av allehanda uttryck. Det är jazz och funk om vartannat, med inslag av såväl
bossa som afrobeat, samt den sortens soliga och tillbakalutade kompositioner
som kännetecknar italiensk filmmusik från 70-talet. Det är varm och omslutande
musik, som i sin skenbara enkelhet är fullspäckad av texturer och fina melodier.
Kallio har ett alldeles utmärkt sinne för detaljer; små passusar från exempelvis
harpa eller flöjt svävar här och var förbi och etsar sig fast, och när han drar
ned tempot till en stilla lunk och samtidigt drar upp mystiken i ”Aaveet/Ghost
of Kiikala” åstadkommer han den bästa exotica Martin Denny aldrig spelade in.
