Skivbolag: Sing a song fighter Utgivet: 24 september 2025
Vid Manifestgalan i fjol – där artister och inspelningar som
har sin hemvist hos oberoende skivbolag premieras – tilldelades Lina Langendorf
och hennes orkester Langendorf United pris i kategorin Rytm för debutalbumet Yeahno
Yowouw Land (2023). Bara att det finns en kategori som uppmärksammar rytm
är en triumf i sig. Det säger både ett och annat om var Manifest väljer att
lägga sitt fokus.
Till skillnad från exempelvis den högaktuella Rockbjörnen,
där det är svenska folket som röstar, är Manifest ett jurybaserat musikpris.
Det är alltså inte den breda allmänheten som bestämmer, utan en liten, noggrant
kuraterad grupp. Jag ser ganska ofta en ihärdigt växande jantelagsaversion mot just
kulturpriser där en koncentrerad grupp tyckare förväntas föra den stora massans
talan, där ord som ”elitism” eller ”snobberi” är mer frekvent förekommande än
antalet gånger Benjamin Ingrosso strömmats (nåja).
Det är måhända lätt att kokettera, men det blir ändå lätt
lite ironiskt, kan jag tycka, att en kritikerkår som potentiellt utgörs av hela
Sveriges befolkning försöker leda i bevis att det skulle vara skadligt för
musikklimatet i allmänhet att bara några chosen few bestämmer, när samma
sällskap bestämmer att endast några chosen few ska tilldelas pris.
I år fördelades Rockbjörnens sju kategorier på totalt fyra
akter. Det är den sortens algoritmstyrda verksamhet som riskerar att utrota
(detta så genomvidriga ord) mångfalden i vår kultur; tänker och agerar man
smått smalnar korridorer gradvis av och innan man vet ordet av är den så trång
att syret endast räcker åt – ja, du gissade rätt – några chosen few.
Vilken tur då att Manifest finns!
Och vilken tur då att Langendorf United finns!
För är det något Lina Langendorf och hennes vansinnigt
kompetenta orkester gör så är det att främja mångfalden och tillåta kulturer
från världens alla hörn mötas, och på Undercover Beast serveras vi
egentligen bara mer av det som kom att förära debuten med ett rytmens
hedersomnämnande.
Lina Langendorfs unika uttryckssätt har vid flertalet
tillfällen lovordats av Ethio-jazzens grundare och främsta pionjär Mulatu
Astatke, vilket är mer självklart än häpnadsväckande så snart man hör Undercover
Beast. För visst, vi befinner oss alltjämt i en etiopisk jazztradition, men
Langendorfs ohämmade förhållande till musiken tillför så mycket mer. Langendorf
lånar fritt från frijazz och psykedelisk musik för att föra afro-jazzen vidare,
något som av Astatke anses vara helt nödvändigt för strömningens fortlevande.
Resultatet känns alltid kompromisslöst och inbjudande, vare
sig det är dansant eller spirituellt, eller både och, som det tenderar att vara
precis hela tiden. Produktionens tyngd och täthet överträffar föregångaren, och
det polyrytmiska groovet är och förblir Langendorf Uniteds allra främsta
fördel, även om Langendorfs saxofonspel också är alldeles briljant, med sina
själfullt slingrande kringelkrokar.
När algoritmer oavkortat och utan omsvep ideligen premierar
det förutsägbara, lyfter Langendorf istället fram det kompromisslösa och
gränsöverskridande i sitt och hennes orkesters skapande, som en sorts livsnödvändighet.
Undercover Beast är inte bara rytmisk och konstnärligt djärv — den tillför
också med friskt syre till en miljö där många dessvärre kippar efter andan.
