Skivbolag: Lilystars Records Utgivet: 21 mars 2025
Vemod har en obestridlig särställning inom popmusiken.
Jag tänker på det lite extra den här veckan, då landets största
rockband återupplivas för ytterligare sex svanesånger. kent har alltid varit
som allra bäst när de frammanat en formlös känsla av otillräcklighet och saknad;
när de målat upp en hermetiskt sluten miljö där såväl individ som samhälle i
stort kippar efter förståelse kring något som gått förlorat. Som Jocke Berg
själv uttrycker det: I bästa fall så kan jag bidra med en känsla.
Med
den där känslan kommer man långt. Mycket långt. Det går verkligen inte
att underskatta atmosfär. Kanske är det rentav den viktigaste beståndsdelen i
all konst, något som Malmöbaserade Koala Bar tagit fasta vid. Med nya EP:n The
Antelope, som de spelat in tillsammans med pianisten och kompositören Leon
den Engelsen, utforskar kvartetten en suggestiv och skir produktion, som
emellanåt känns så spröd och porös att den riskerar att falla sönder.
The Antelope inleds med ”Lions”, och till en början ska
jag erkänna att jag reser ragg när jag hör den modulerade sången. Det är ett produktionstekniskt
grepp som oftare stjälper mer än vad det hjälper, som när det används för mycket
eller felaktigt bara bryter illusionen, och i värsta fall förstör. Men när ”Lions”
är slut, och nästa – omodulerade – sånginstans tar vid inser jag att greppet inte
varit för gäves. Inte alls. För delvis saknar jag den elektroniskt förvridna stämman
från inledningsspåret en smula, och delvis slår kontrasten mellan de två
inledande låtarna an en skev och lite orolig stämning, som sedermera färgar helheten.
Det är en ljudbild som skälver, full av på samma gång sträva som följsamma texturer,
och som utan omsvep kommer mig att tänka en annan grupp med gott anlag för vankelmod,
nämligen Bon Iver, och deras självbetitlade andra album. Ett anförvantskap som
också går att finna i de fina och introspektivt tvivlande texterna.
