Det finns något beundransvärt – för att inte
säga modigt – med artister som låter sina kompositioner ta tid, som har sådant grundmurat förtroende för den egna och lyssnarens förmåga att de tillåter sin musik dröja kvar precis så länge som krävs. Och därefter eventuellt lite till. Bra musik ska, precis som bra litteratur, vara enormt försiktig med att skriva lyssnaren/läsaren på näsan. Det måste finnas utrymme för reflektion. För kontemplation. Ingenting är så tråkigt som radiostyrda och förutsägbara album och romaner. Eller filmer; att exempelvis tålmodigt hålla kvar vid en bild några sekunder extra kan vara precis det som krävs för att en scen ska komma till sin fullkomliga rätt.
Jag
tänker på det där med tålamod när jag hör titelspåret från den 20-årsjubilerande sexttetten Klabbes Banks nya album Ensamheten, där de analoga trummorna och det behärskade blåset enträget lämnar utrymmet för bandledaren och keyboardisten Klas-Henrik Hörngrens synth. De Angelo Badalementiskt kusliga synthslingorna i ”Ensamheten” tillåts nämligen, med små medel och förhållandevis begränsad variation, helt och hållet ta över ljudbilden. Det blir som en form av hypnos, som succesivt belönar den tålmodige lyssnaren. Slutresultatet är en
klädsamt svårmodig och rakt igenom oemotståndlig mix av jazz och ambient som
liksom känns mer än vad den hörs, och som är signifikant för albumet som
helhet.
För jag återvänder ganska ofta till
det där tanken om tålamod när jag lyssnar på Ensamheten. Det går igen i fler spår, däribland
i den Philip Glass-repetetiva ”Oron”, som med sitt nervigt tassande komp gör skäl för sin
titel. Och i ”Skogen”, som framkallar en slags feberdrömska och chimära bilder, där instrumenten står uppradade i ett John Bauer-disigt landskap och som i ett trollslag spelar av sig själva. Det är eftertänksamt och stämningsfullt, och satt i relation till Klabbes Banks
tidigare produktion, som varit mer fusiontung, är Ensamheten avskalad, på gränsen till det minimalistiska.
Det är egentligen bara i svängiga ”175” som hela orkestern riktigt kommer till
unisont uttryck. Då emellertid helt utan att göra avkall på den egensinniga air
som ger albumet, och gruppen, dess kompromisslösa karaktär.
