Duon som utgör Kanot, Jesper Jarold och Anton Kolbe, har ett
förflutet i en uppsjö olika konstellationer, däribland Fontän och Tross, två projekt
som varit tätt sammanlänkade med det Göteborgsbaserade skivbolaget Höga Nord Rekords.
När Kanot nu släpper sitt andra fullängdsalbum är det emellertid på Dream On, den
relativt nystartade och oberoende Stockholms-etiketten, vars mål och mening är
att ”förändra och förbättra svensk musikutgivning i grunden”. En synnerligen
beundransvärd och begärlig målsättning, som redan, efter blott ett år och några
månaders existens, burit frukt. Dream On har så här långt övertygat med släpp av
akter som The Embassy och CIVIL POLIS, samt av Datasal, en annan Höga Nord-bekant, som i sammanhanget
ligger närmast det Jarold och Kolbe gör med Kanot.
Kanot har vid tidigare tillfällen rubricerat sig som psykedelisk
stavgångsmusik och spekulativ folkmusik, två luddigt klädsamma genrebeteckningar
som inte bara understödjer bandets hittills samlade gärning, utan som även –
med sällsam träffsäkerhet – korresponderar med det nya albumets titel. Vind
är nämligen ett luftigt album, fullt av spatiösa och viktlösa atmosfärer som
bland mycket annat lockar till eftersinne och ro.
Den polyrytmiska funken utgör ett distinkt fundament, som bär
på inslag av brasiliansk tropicália och orientaliska tongångar, utan att någonsin
göra avkall på det svenska musikarvet. Det är med andra ord ett myller av
genrer som ska samsas här, och under mindre bemedlade musikers omdöme är det
lätt att förespegla sig att det blivit osammanhängande. Men Jarold och Kolbe behåller
oavbrutet en fin balans, mellan inspirationskällor och mellan de akustiska och
de elektroniska beståndsdelarna. Rytmer och melodier, och den övergripande pulserande
laddningen som är ständigt närvarande genom hela albumet, löper sömlöst samman
och framkallar en hypnotisk svängig ljudbild, där små detaljrika avvikelser,
som exempelvis kortfattade och smakfulla soloutflykter på gitarr, bidrar till en livfull
intensitet. Spoken word-inslaget på ”Trabzon”, skrivet och framfört av Jesper Jarolds hustru Josefin, är ytterligare en eftertrycklig
detalj som kommer Vind att pigga upp lite extra.
I slutskedet av arbetet med den här texten börjar jag, i
referenssyfte, lyssna på det tyska bandet Popul Vuhs soundtrack till Fitzcarraldo
(1982). Anledningen är egentligen ingen annan än att jag tycker det finns ett
släktskap mellan Vind och den stämning som Florian Fricke och hans bandkollegor
frammanar i Werner Herzogs mästerliga film, kanske främst i spåret ”Als Lebten
Die Engel Auf Erden”. Därefter dröjer det inte lång tid innan det går upp för mig att
Fitzcarraldo och Vind – samt Kanot överhuvudtaget – delar
mer än bara atmosfär. De maritima inslagen förstås, men också ett slags naturromantiskt
skimmer. För i sina mest angenäma ögonblick bjuder de ganska komplexa ljudlandskapen
på Vind på en sorts svårfångad själslig lättnad, som närmast går att
finna i just naturen. Det är musiken som går att sjunka ned i, som för ett slag helt stänger ute omvärlden. Och det är ungefär precis den sortens inre frid jag föreställer mig
att Herzogs protagonist/antagonist Brian Sweeney Fitzgerald eftersträvar I Fitzcarraldo, då han överlämnar sig åt naturens makter och drar en lans för musiken oemotståndliga kraft.
