Jonathan Nangle & Crash Ensemble
Blue Haze of Deep Time

Skivbolag: Crash Records
Utgivet: 4 april 2025

Den irländska kompositören Jonathan Nangle har sedan debutalbumet Pause (2017) ägnat sig åt att utforska oräkneliga musikaliska områden, inte sällan med fältinspelningar som ljudmässigt fundament.

På sitt nya album, Blue Haze of Deep Time, har Nangle ställt sig fråga hur havet egentligen låter? Det är en synnerligen innerlig och monströst ambitiös frågeställning, som Nangle – tillsammans med Crash Ensemble, Irlands främsta grupp för samtida konstmusik – söker svar på genom sex långa och meditativa stycken, samtliga med just fältinspelningar av havet som utgångspunkt.

Fältinspelningarna har Nangle gjort utefter Dublins kustremsa, och redan under de inledande sekunderna av det första spåret ”Bláth Bán” (dialektal irländska för stormigt hav) blir havets säregna och fundamentalt orubbliga rytm påtagligt framträdande, då tunga vågor slår in över en stenig strand. Och så fortsätter det sedan – i mer eller mindre ihållande utsträckning – under den dryga timme som utgör albumet. Havet förblir ständigt närvarande, även när det inte är det. Det ligger där som den nyckfulla – ömsom skrämmande, ömsom frestande – urkraften den faktiskt är, och bidrar till att ge de här kompositionernas ljudbild en organisk energi som närmast upplevs fysisk.

Om havet är oregerligt och lynnigt är Crash Ensembles medverkan desto mer behärskad, med överlag sävliga och lågmälda arrangemang. Ihärdiga stråkpartier tilltar och avtar växelvis i styrka, medan klaviaturinslagen är mer sporadiska, gemensamt för dem är emellertid en sorts dissonans som driver den nyckfulla tesen vidare.

Men stråkar och klaviatur, och ensemblen i stort, får ursäkta. För de är ideligen underordnande. Visst, emellanåt svävar den traditionella orkestreringen precis ovanför vattenytan, som i avslutande ”Where Grey Waves Rise and Fall Unseen”, där spöklikt jazziga pianoanslag bär upp stycket, men det dröjer sällan lång stund innan vågorna tar över igen. Instrumentationen, samt Nangles elektroniska inslag, är uteslutande i naturens våld. De tumlar liksom omkring där i vågorna, och häri, i spännkraften mellan kompromisslös framåtrörelse och påtvingat lugn, finns albumets själva kärna; påminnelsen om hur liten människan är satt i relation till naturens krafter.