Skivbolag: To whom it may concern Utgivet: 28 februari 2025
Jenny Wilson drar sig inte för att konfrontera det obekväma.
Under hela den i år 20-årsjubilerande solokarriären har hon konsekvent låtit
bli att skönmåla, till förmån för ett obeslöjat och förbehållslöst uttryck, som
stundtals varit så rått och naket att det varit smärtsamt att lyssna till. De kritiska
analyserna av vårt samhälle levereras med en omisskännlig pregnans, som inte
sällan utgår från den egna personen. På Demand The Impossible! (2013) var
det den egna cancerdiagnosen som delvis utgjorde konstnärlig grundval, på det
senaste fullängdsalbumet, den mästerliga Mästerverket (2021), var det
psykisk ohälsa som var föremål för Wilsons på samma gång allmängiltiga som introspektiva
granskning.
På FANTASY FINALLY FOREVER utgår Jenny Wilson främst från
någon annans perspektiv. Det är, som hon själv framhäver, ”diagnos-ungarnas
splittrade berättelser om vad vi flyr från och vad vi flyr till”. På fyra spår
kanaliserar Wilson hemmasittarnas och skolkarnas berättelser, samt problematiserar kring utanförskap
satt i relation till fantasin och drömmarnas kraft, allt utifrån samtal hon
fört med ungdomar. Som förälder till både vuxna barn och tonåringar träffar
Wilson ungdomar hela tiden, de finns ständigt i hennes närhet och här blir det påfallande
begripligt att lyssnaren Jenny Wilson är minst lika skicklig som berättaren
Jenny Wilson. Jag har svårt att föreställa mig att någon som en gång varit
tonåring inte kan relatera till de här texterna, vare sig de handlar om att
låsa in sig – såväl bildligt som bokstavligen – med sitt tv-spel eller viljan
och förmågan att uppbringa tillit till vuxenvärlden. På ”ALPHABET OF ABSENCE”
återskapar Wilson pricksäkert känslan av en mental lavin, där de otyglade orden
som myllrar runt i hjärnbarken lägger sordin på allt rationella tänkandet. I
bitterljuva och synnerligen vackra ”THE RAINBOW BOWS FOR ME” är det magins makt
som utgör kardinalpunkt.
Då det sociala patoset och texterna är så här starka och engagerande
riskerar emellanåt den faktiska musiken att hamna i skymundan, och spela en ohemul
andrafiol. Så upplevde jag det bitvis på TRAUMA (2019), som Wilson gjorde
tillsammans med dirigenten Hans Ek och Norrköpings Symfoniorkester. Det albumet
släpptes emellertid i en instrumentell version (precis som EXORCISM från
2018), som tydligt sprider ljus över Wilsons förmåga att fängsla med medel som
långt överstiger enkom orden. Så fortsätter det även här; den elektroniskt och ömsom
mörkt, ömsom ljust, pulserande soulen på FANTASY FINALLY FOREVER är suggestiv
och understundom liksom illavarslande. Det uppstår en fin och effektiv symbios
mellan text och musik, som kommer den behjärtansvärda kärnfrågan att lysa än
mer starkt och än mer klar.
