När jag når Oscar Robertson för vår pratstund via Zoom befinner han sig i sin studio i Hackney, några mil öster om centrala London. Inledningsvis strular uppkopplingen, såväl ljud som video hackar oroväckande, men Oscar, eller SHOLTO som han kallar sig när han skapar sin eklektiska blandning av jazz, soul, krautrock och filmmusik, verkar inte beröras nämnvärt. Lika lugnt och metodisk som han senare för sig i förhållande till mina frågor för han sig kring det tekniska missödet. Plötsligt försvinner han från skärmen, bara för att återvända halvannan minut senare med ett batteri av ursäkter för den dåliga Wi-Fi-uppkopplingen, samt ett löfte om att det ska vara ordnat nu. Oscar, som är aktuell med ambitiösa dubbelalbumet Letting Go of Forever, är välartikulerad och inkännande, och tar god tid på sig, både när han lyssnar och tänker. Och när han pratar:
– Jag har alltid varit intresserad av musik, säger han och ser upp på den ensamma glödlampan som hänger ned från taket. Det har alltid funnits musik i min familj, på ett eller annat sätt. Mina föräldrar har så länge jag kan minnas varit intresserade av teater och film, så vi hade ofta filmmusik på i bilen då vi åkte på resor. Då brukade jag titta ut på landsbygden eller på städerna som svischade förbi där utanför rutan, tonsatt av den här episka och storslagna musiken. Det satt sig.
Hur kom det sig att du började göra musik själv? När började du?
– Musik är ett fint sätt att träffa nya vänner. Att lära sig nya saker. Jag tror jag var i 12-årsålder, och helt plötsligt blev det hela mitt sociala liv, det här med att spela i band och så. Fram till dess hade jag ingenting som var mitt eget, där jag passade in, varken i skolan eller på fritiden. Det var genom musiken jag började förstå mig på min egen personlighet. Hitta mig själv. Sånt där är extremt viktigt när man är i den åldern.
Du nämnde filmmusik som något ständigt närvarande under din uppväxt. Det kommer inte som en överraskning, med tanke på att din musik ofta är filmisk och storslagen. Är du filmintresserad?
– Ja, jag är ingen filmnörd men jag tycker om film så klart. Jag har alltid älskat hur musik gifter sig med en berättelse, och blev tidigt medveten om vilken enorm kraft musik har på bilder. Hur det skapar stämning. Ta t.ex. Hitchcocks Psycho, kollar man på den utan musik blir den ju nästan löjlig. Nej, kanske inte löjlig, men du fattar? Filmmusik är så kraftfull. Jag lyssnade förstås på rockmusik också, och har spelat i en del rockband genom åren, men i filmmusiken fanns det alltid en mer fantastisk känsla för mig. Det fastnade, och det är det jag alltjämt utforskar nu, i min egna musik.
Hur skulle du bäst beskriva den musik du skapar?
– Jag tror den är ganska mångbottnad, med det menar jag att man både kan ha den på som bakgrundsmusik och bli helt och hållet förlorad i den. På samma sätt som jag förlorar mig i den när jag skapar den. Den är drömsk, lite överjordisk så där, och jag vill att den ska vara vacker. Som ett sätt att vända negativa känslor till positiva. Lite som en drömsk verklighetsflykt.
Jag tycker att albumets titel, Letting Go of Forever, perfekt fångar musikens essens. Varje spår har den här tidlösa kvalitén. Vad inspirerade valet av titel?
– Jag tror det handlar om att bli äldre. Att förstå mer om livet. Sorg, smärta, förlust, kärlek, förhållanden. Allt sånt som hör livet till. I ögonblicket då jag verkligen förstod att ingenting varar för evigt blev jag med ens till freds med det. Och kunde börja leva och verka mer i nuet. Då slutar man ta saker för givet och njuter av tillvaron istället. Att tänka så tar bort känslan av äganderätt också, vilket är bra, för man äger egentligen ingenting.
Är det så med musiken också, menar du?
– Ja precis, musiken är något som kanaliseras genom mig. Jag äger den inte. Inte egentligen. Det kanske låter flummigt, med det är en ganska frigörande känsla. Vissa kanske tycker att det är deprimerande att tänka så, och att titeln är morbid, men för mig är det tvärtom.
Det här albumet är ganska omfattande, en tjugosex låtars dubbel-LP, och skiljer sig ganska markant från ditt senaste album The Changing Tides of Dreams, som snarare vare en sorts EP. Hur var skriv- och inspelningsprocessen för det här albumet? Hur skiljer den sig från dina tidigare grejer?
– Jag är lyckligt lottad att ha en egen studio, så jag provar alltid nya idéer. Den första skivan var väldigt samlad, det var de bästa av alla idéer jag hade just då. Det var ett fint sätt att introducera min musik och mig som soloartist med, och när det föll väl ut fanns det ingen anledning att hålla igen den här gång, tänkte jag. Allra helst eftersom jag hade så mycket material. Hälften av låtarna på den här skivan kom till live i studion, hälften är mer grundligt planerade, där jag suttit i min ensamhet och ordnat. Jag tycker det finns en fin balans mellan det lite mer råa live-soundet, som främst kommer fram i de kortare spåren, som är en slags bryggor, och de längre, mer genomtänkta och expansiva låtarna på albumet. Jag har jobbat i så många projekt vid det här laget, och träffat så många musiker som förstår precis vad jag vill. När jag började var det bara jag, då gjorde jag det mesta själv. Men nu har jag alla dessa fenomenala musiker kring mig som kan hjälpa mig. Det är fantastiskt. Det är bra att inse sina begränsningar också. Det finns en miljon musiker som spelar flöjt bättre än jag.
Oscar rättar till hörlurarna och ler ett snett leende.
Dina låtar är ofta välorkestrerade med finstämda och svepande arrangemang. När i processen tillkommer det?
– Jag älskar att skriva för stråkar, utbrister han. Många av mina låtar får sina mest framstående melodier genom just stråkarna. Det börjar ofta med ett arrangemang i mitt huvud, sen testar jag mig bara fram. Det är en ganska organisk process. Ibland kommer arrangemanget först, ibland rytmsektionen. Andra gånger är det en melodi. Det är olika varje gång. Med instrumental musik är det viktigt att hela tiden förnya sig, eftersom man har en ganska specifik palett att förhålla sig till. Jag vill absolut inte upprepa mig, så jag utforskar och experimenterar hela tiden.
Du har samarbetet en del med andra producenter och musiker. Hur jämför du det med att arbeta på ditt eget projekt?
– Det är ganska stor skillnad. Att jobba med andra är bra för disciplinen. Det är inspirerande att se hur andra jobbar. Man lär sig en massa. Men ibland kan det vara frustrerande också, att lägga så mycket av sin energi på någon annans passion. Samtidigt får man ett välbehövligt uppehåll från sitt eget skapande, som är nyttigt. Jag blir lätt uttråkad, så det är bra för stimulansen att hela tiden jobba, vare sig det är med mina sologrejer eller någon annans musik.
Är det den där frustrationen du pratar om som fick dig att starta ett soloprojekt?
– Delvis. Men det som är frustrerande är främst det man gör enbart för pengar. Företagsgig och sånt. Jag har gjort sånt och det är bara själlöst. Tråkigt. Då är det frustrerande. Men anledningen till att jag startade det här projektet var snarare att jag lider lite av trummis-syndromet, antar jag. Jag satt ofta bakom trummorna och bara väntade på att andra skulle berätta för mig vad jag skulle göra, trots att jag hade en massa egna idéer. När jag fick en egen studio kunde jag äntligen utforska mina egna idéer fullt ut. Det blev ett sätt att dokumentera dem, och på den vägen är det.
Sedan jag först hörde The Changing Tides of Dreams har jag alltid upplevt att din musik balanserar stämningar på ett effektivt sätt. Låtarna är ömsom upplyftande, ömsom lågmälda – till och med lite hotfulla emellanåt. Som om det finns en tematisk spänning i kärnan av dem. Vad skulle du säga om den tematiska kärnan i detta album?
– Det här albumet känns tätare. Men med liknande tema. Det fortsätter utforska det ljusa och det mörka som jag utforskat tidigare. Det är det som intresserar mig. Men Letting Go of Forever är inte lika organiserad som The Changing Tides of Dreams är. Det här albumet är mer splittrat. Lite som i en dröm där saker helt plötsligt bara dyker upp, för att sekunden därefter vara borta igen. Slumpmässigt liksom. Och så har de fyra sidorna på vinylen alla en specifik känsla, ett specifikt tema.
Den filmiska och storslagna kvaliteten i din musik skapar effektivt en distinkt stämning. Till exempel har ”Ligurian Storm”, en av singlarna från Letting Go of Forever, på samma gång klara och lite dunkla undertoner. Var hittar du din inspiration, när det gäller stämningar och kreativitet i stort, och hur kanaliserar du det till ett sådant filmiskt och drömskt uttryck?
– Det är precis det du nämner om ”Ligurian Storm” som jag eftersträvar med min musik, det där som är lite svårt att definiera. Jag har handskas med trauman, stora som små, precis som alla andra. Jag har gått igenom sorg i mitt liv. Så jag har alltid försökt att kanalisera hemska saker till något positivt i min musik. Sluta fred med det hemska och göra det till något vackert istället. Att se det goda i det onda, egentligen. Jag eftersöker hela tiden ett rent tillstånd, som är vackert och kommer från något verkligt. Det är livet. Du kan inte uppleva det goda utan det onda, det ljusa utan det mörka. Det handlar om att hitta balansen däremellan, och jag tror stämningen i mina låtar kommer från just det.
Så musik som tröst? Som en helande kraft?
– Precis så. Men det är ju bara för mig. Det fina med instrumental musik är ju att den är öppen för tolkningar. Mycket mer än musik med text. Andra som lyssnar kan uppleva helt annorlunda saker än vad jag upplevde när jag skrev och spelade in den. Med texter blir det mer definierat. I värsta fall blir man tillsagd exakt hur man ska tänka och känna, oavsett om man kan relatera till det. Men med instrumental musik är det annorlunda. Som David Lynch, som ofta använder vacker musik när det är som läskigast, eller vice versa. Så det beror på lyssnaren, den enes vackra är den andres läskiga. Men för mig personligen är musiken jag gör helande, som en meditation som omvandlar smärta till fina ljud.
Du pratade om instrumental musik. Tidigare har du arbetat enbart instrumentalt, men på det här albumet finns ett spår med sång. Vad ledde fram till det? Hur skiljer sig processen när du skriver ett instrumentalt stycke jämfört med ett som kommer att inkludera sång?
– Det var Syd Kemps idé. Han spelar mycket bass på albumet och har hjälpt mig en del med produktion och arrangemang. Det var han som tyckte just den låten, ”Tell Me Myths”, skulle passa bra med sång, eftersom den hade en ganska klassisk låtstruktur. Så jag skickade iväg den till vår vän Elle Músa, som bor i Australien och är en fantastisk sångare, och det blev så grymt. Det är som i en dröm, som jag nämnde tidigare, där det helt slumpmässigt bara dyker upp någon som sjunger, som är borta i nästa ögonblick. Jag tycker det passar både låten och albumet.
Vi pratade om inspiration tidigare, vad skulle du säga är dina främsta inspirationskällor?
– Rent musikaliskt inspireras jag av library music, alltså sånt som är skrivit för något specifikt ändamål, t.ex. teater- och filmmusik. Gärna italienskt filmmusik från 60- och 70-talet. Piero Umiliani och Piero Piccioni. Morricone förstås. Och David Axelrod. De kompositörerna visar att man kan blanda alla tänkbara genrer och på så vis skapa något nytt och unikt. Framförallt den italienska filmmusiken från den perioden jag nämner stöper samman allt det jag växte upp med; stora stråkarrangemang och rockmusik. Det är väldigt inspirerande.
Annars då, om du inte inspireras av musik?
– För några år sedan blev jag utbränd, efter en lång och intensiv period där jag jobbat hårt. Då lärde jag mig, av nöden, att hitta inspiration i annat, eftersom jag var så trött på musik. Det blev mycket konst och litteratur. Natur. Motion. Vad som helst egentligen. Det var en jätteviktig lärdom.
Du har nämnt Mozarts ”Lacrimosa” som en inspirationskälla för Letting Go of Forever. Är du intresserad av klassisk musik?
– Ja, men jag är inte så kunnig, jag är inte någon akademiskt skolad musiker. Den klassiska musiken kommer främst från min farmor, som drev ett operasällskap. Farfar var också intresserad av klassiskt, så det har alltid funnits där. Jag minns första gången jag hörde stycket ”Lujon” av Henry Mancini. Det var första gången jag förstod hur ett stråkarrangemang kunde skapa känslan av att allt bara flyter. Att man flyger. Men jag vill inte lyssna så intensivt på klassisk musik, eftersom jag tror det finns en risk att det hämmar mitt eget skapande. Jag vill inte referera annan musik så mycket. Jag vill hellre använda minnet och återskapa sånt som inspirerat mig, det är så man skapar något nytt.
”Lacrimosa” är ett stycke som förmedlar många känslor på kort tid. På samma sätt är dina låtar ofta korta och koncisa, och känslomässigt fullpackade. Hur lyckas du sammanfläta så många idéer till så koncentrerade låtar? Jag kan tänka mig att det måste vara frestande att låta musiken sväva ibland?
Ett finurligt leende sprider sig över Oscars läppar.
– Sanningen är nog att jag är lat, säger han ut utbrister i ett skratt. Jag skulle jättegärna vilja göra ett sjutton minuters långt, episkt stycke. Men runt fyra-fem minuter får jag liksom nog. Jag vill att min musik ska vara koncis, det är så jag skriver den. Tänk ett tema ur en film, det är ju ofta bara några minuter, samtidigt förmedlar det så enormt mycket. Det är så jag vill skapa. Jag vill att min musik ska vara ett slags mellanting mellan ett filmiskt tema, en dröm och ett klassiskt stycke. Kan man leverera vad man vill säga på några minuter behöver man inte göra det längre, allra helst nu när uppmärksamhetsspannet hos folk är så begränsat. Men det är inte medvetet, det är bara som om min hjärna får slut på kapacitet när en låt blir runt fyra-fem minuter.
Du är först och främst trummis. Men ändå innehåller dina kompositioner ofta förhållandevis nedtonade och återhållna trumdelar. Hur kommer det sig?
– Jag gillar trummor, älskar jazztrummisar som Art Blakey eller Elvin Jones, men det finns relativt få rena trumskivor som jag verkligen gillar. Jag tycker att trummor ska skapa mer känsla än att bara vara spektakulärt. Alla mina favorittrummisar är nedtonade. Det är mycket svårare att vara nedtonad. När det kommer till trummor är ofta det som ser lätt ut svårt, och det som ser svårt ut är lätt. Det svåraste man kan göra på trummor är egentligen bara att hålla tiden, och samtidigt få det att låta bra och följsamt. Musiken jag gör ska var vacker, och så fort trummor blir för aggressiva försvinner det vackra. Det är inte det jag vill komma åt. Jag vill att det ska vara lugnt och sansat.
Vad händer nu? Blir det turné med skivan?
– Jag önskar verkligen det. Och jag har ett par spelningar. Men det är ett stort maskineri, ett stort band och det finns dessvärre inte så mycket pengar. Jag kommer att åka ut en del i Europa i början av nästa år, Italien och Frankrike och så. Jag skulle vilja spela mycket mer live.
