För Anna Bergvall, som ligger bakom den albumaktuella artistpseudonymen
Majken, har det varit ”musik hela tiden”. Hon har sjungit i kör sedan barnsben,
och utvecklade de ackord som mamma först lärde henne i den kommunala
kulturskolan, med tabs utskriva från ultimate-guitar.com. Pappa var och är
skivsamlare, och en stor musikentusiast i allmänhet. Det är med andra ord inte
så egendomligt att en stor del av Bergvalls vuxna liv kommit att kretsa kring
musik.
Sedan solodebuten Young Believer (2018) har Bergvall samarbetat
med bl.a. bob hund och Nathan Larson, samt varit en del av Frida Hyvönens
liveband. Just Frida Hyvönen har kommit att påverka Bergvalls liv på
ett djupt sätt.
– Vi
spelade in hennes skiva Dream of Independence i studion på Kungsholmen
och jag hittade på gitarr- och harpgrejer till låtarna. När jag kom hem kom jag
på att jag kan ju göra det på mina egna låtar också. Tidigare hade harpan, gitarren
och pianot mest varit tröskan jag plöjde igenom mina låtar med, men nu kom jag
på att jag kan vara min egen studiomusiker.
Att spela med Hyvönen, samt även med Ankan Lund och Ida
Lindberg, som också ingick i bandet, påverkade Bergvall otroligt starkt. Likaså
samvaron med Linn Fijal (chef och recording engineer på Riksmixningsverket på
Kungsholmen) skulle komma at lära Bergvall ett och annat om ett och annat.
– Musiklivet är och har varit sprängfyllt av män, men nu var
de plötsligt i utkanten. Jag fick en känsla av egenmakt. Jag blev också mer
öppen för idén att bli mamma.
Även tidigare nämnda Nathan Larson har betytt mycket för
Bergvalls musikaliska process och utveckling. Det var han som bjöd in henne med
öppna armar till sitt projekt med klassiskt skolade musiker. Anna var den enda
i kretsen som inte hade någon formell musikalisk skolning. Enligt egen utsago
kan hon förvisso läsa noter, men med en snigels hastighet, något som i
samarbetet med Larson dock var helt ovidkommande.
– Allting var improviserat och det blev ofta underbart men
ibland lite så där och det var tjusningen. Jag fick lära mig att lyssna, vänta
in, vara tyst, och sen spela helt fritt från hjärtat och händerna. Det var
läskigt och underbart.
Att spela just harpa har alltid varit en dröm för Anna
Bergvall. Dessvärre en kostsam dröm. Så när hon 2015 hittade en 22-strängad
harpa i en second hand-butik slog hon till. Därefter gick hon på spelning med
Stina Hellberg-Agback och studerade hennes händer.
– Efter det skrev jag låten ”Teenage Desires” för att öva på
arpeggion. Sedan fick jag spelning på lokalradion så jag var tvungen att öva
satan. Min mamma var med och sjöng. Det var en fin stund.
Anna Bergvall medverkar också som harpist på bob hunds
senaste album
– Då fick jag lära mig att spela arpeggion på riktigt. Hade
fuskat i nästan tio år men nu så skärpte jag till mig lite. Att spela andras
musik gör mig till en bättre musiker helt enkelt. När det gäller min egen musik
pallar jag inte traggla på det där sättet.
När Bergvall skriver sig egen musik brukar hon börja med ett instrument. Förutom harpa kan det vara piano eller gitarr. Det är händerna som leder.
– Ackord är hur jag tänker. Sången följer ackorden men jag vill bli bättre på att inte tänka så rutigt.
För ett par år sedan skrev Bergvall en samling låtar på en gammal elorgel. Det gick fort och hon hade sannolikt inte kunnat skriva de låtarna på något annat instrument.
– Så valet av instrument är nyckel till hur låten blir. Begränsningar är bara av godo när det gäller skrivprocessen.
Inspelningsprocessen har emellertid utvecklats en del.
Tidigare brukade Bergvall spela in demos med datormicken i sitt sovrum och
sedan vara nöjd. Numer, sedan tio år ungefär, jobbar hon ofta med Damon
Tutunjian (The Swirlies, Mew). De spelade in Young Believer tillsammans, och
det är även Tutunjian som spelat in Korus.
– Det brukar gå till så att jag spelar in demos av låtarna
hemma hos mig eller i min replokal och sen så lägger vi om sång och gitarr
hemma hos Damon. Förmodligen står jag då i ett barnrum, bland lego eller
instängd i någon liten garderob som får agera sångbås.
Processen är långsam och arbetet sker i skov eftersom de
båda har familjer och heltidsjobb.
– Efter Korus är släppt får jag nog lägga ner idén om
fullängdsalbum – tiden mellan att en låt skrivs och när den släpps bör vara
kortare än 10 år.
Korus är Anna Bergvalls andra album som Majken och
sedan debuten har hon inte bara blivit bättre på att spela, hon har också
slutat bry sig om vad andra tycker, samt lärt sig hur hon mixar och spelar in
själv. Under inspelningen av Young Believer lärde hon sig mycket av att
"gå bredvid" Tutunjian.
– Nu kan jag mycket av detta själv, vilket gör mig lite
bångstyrigare att jobba med. Vi har båda starka åsikter men kommer ofta fram
till något som båda är rätt nöjda med.
Texterna på Korus kretsar, likt många av Majkens tidigare
texter, om tro och tvivel, om skuld och skam och om ungdomen. Även snåriga
relationer är ett ämne Anna ofta skriver om. Framgent lär det emellertid handla
mer om barn, eftersom Anna nyligen blivit mamma, samt om politik och maskinernas
övertagande.
– Önskar också att gå tillbaka till att skriva låtar som när
jag var tonåring, då skrev jag låtar om alla mina kompisar. Det känns som en
fin sak.
Den musik Majken gör beskrivs inte sällan som experimentell
och eterisk, själv kategoriserar hon emellertid gärna sin ljudvärld om slow-fi,
eller som gospel-grunge.
– Jag gillar vackra harmonier och skeva gitarrer och syntar.
Jag gillar musik som går i ett makligt tempo. Så, maklig gospel-grunge.
Direkt efter albumsläppet den 24 oktober ger sig Majken ut
på vägarna med sin musik, då hon tar med sig harpan och ska vara support till
Swirlies på deras EU/UK-turné.
– Jag ska vara borta
från min dotter i två veckor vilket känns fruktansvärt, men det ska bli kul att
få spela mina låtar utanför Sverige. Några Swirlies-medlemmar är med på några
av mina låtar och jag är med på alla deras. Det kommer bli grymt. Swirlies är
världens bästa band, efter Blur.
Majken spelar även i Sverige, närmare bestämt i Malmö (Plan
B 6/11), Göteborg (Monument 031 7/11), och Stockholm (Hus 7 8/11).
