Jenny Wilsons nya EPFANTASY FINALLY FOREVER, som
släpps den 28 februari, är hemmasittarnas och skolkarnas skiva, som har vuxit
fram via möten med ungdomar som på ett eller annat vis lever i utanförskap.
– De unga har svårt att få plats i den här världen, säger Jenny Wilson.
Inledningsvis var det Musik i Sörmland som hörde av sig.
Under projektparollen Ogiltig Frånvaro skulle Jenny Wilson komma i
kontakt med ungdomar med föresatsen att skriva och skapa musik tillsammans.
Musik i Sörmland skulle tillhandahålla plattformen, och sköta kontakten med
skolor och socialtjänsten.
– Det var ett väldigt fint och behjärtansvärt projekt, men det nådde dessvärre inte riktigt fram till ungdomarna själva, som symptomatiskt nog inte dök upp, eller två anmälde sig till projektet, fast den ena slutade nästan direkt. Är man s.k “hemmasittare” är man väl knappast så taggad på att lämna sitt rum för att vara med i ett projekt som handlar om ens eget “misslyckande”, kanske?
Men uppslaget gav Wilson blodad tand. Hon, som själv alltid
sett sig som en "drop-out", och som i egenskap av förälder under årens lopp
bildat sig en kritisk uppfattning gentemot skolsystemet, kunde verkligen
relatera till projektets kärnfrågor. Ur projektets inte helt perfekta
förhållanden sprang istället en vilja att djupdyka i problematiken kring
utanförskap, och sedermera skriva om det.
– Det har blivit en blandning av personliga och mer allmängiltiga upplevelser. Jag har en djup respekt inför att förmedla andras syn på världen och sig själva. Andras problem. Det är inte som när jag berättar om mina egna trauman, då kan jag ju göra precis som jag vill. När jag skriver om sådant som inte bara handlar om mig själv måste jag bygga låtarna på ett lite annorlunda sätt än vad jag är van vid. Man måste vara väldigt varsam.
Trots det känner Jenny att hon ändå kunnat förmedla allt det hon velat säga i de fyra spåret som utgör FANTASY FINALLY FOREVER:
– En av låtarna, ”THE RAINBOW BOWS FOR ME”, är inspirerad av ett samtal jag hade med en tonåring som helt hade slutat gå till skolan på grund av att den yttre världen tedde sig alldeles för svår och skrämmande, hen fick inte plats i den. Men inne i sitt rum, till tonerna av sin favoritmusik, sa hen att hen kunde flyga. Snacka om magiskt, helt underbart!
Förutom att dra en lans för hemmasittaren är EP:n också en
hyllning till fantasin kraft, och vad som kan hända om vi inte blir fråntagna
möjligheten och friheten att drömma.
– Det här med att fantisera och drömma, och att få lov att
fly in i något annat. Det vackra. In i färgerna och in i musiken. Alla som
varit tonåringar vet ju hur det är att leva via något annat. Själv växte jag
upp på landet, och musiken gav mig hela min värld.
Finns det något vackert i utanförskap?
– Det är svårt att svara ja eller nej på. Å ena sidan kan det ju föda fantastiska nya tankesätt och idéer, men å andra sidan kan det ju bli som den här mannen i Örebro, som gått och skjutit ihjäl tio personer på en skola. Utanförskap kan vara så mycket, känner man sig inte som en del av samhället eller alls uppskattad för den man är, då kan det bli oerhört mörkt. Men det är mångbottnat, så jag är rädd att det inte finns något enkelt svar på den frågan.
Vilka faktorer tror du bidrar mest till att ungdomar och
barn hamnar i utanförskap?
– Ingen är exakt som någon annan, alla är unika - det vet vi ju redan sedan gammalt, så när man som ung ändå inte passar in i samhället och skolan tror jag det beror på okunskap och brister i systemet.
Jenny Wilson skriver ofta om ämnen som kan upplevas obekväma att tala om. Det är ofta socialrealistiskt, inte sällan extremt naket, som bland annat i låtarna ”HÄNDELSEFÖRLOPPET” och ”RAPIN’’” som båda med smärtsam närvaro och detaljrikedom kungör för en våldtäkt Jenny var med om för några år sedan.
Känner du, som artist, att du har ett ansvar att belysa
samhällets avigsidor?
– Nej, jag hävdar nog att man som artist eller konstnär inte har något ansvar gentemot samhället. Men för egen del skulle jag bli illa till mods om jag kände att jag inte utforskade sådant som jag själv tycker är intressant och viktigt.
– Men med det sagt menar jag inte att man inte får vara lekfull även om innehållet är på allvar. ”ALPHABET OF ABSENCE” från EP:n är ett sådant exempel. Här rabblar jag ju massor av ord, från A till Z. Jag älskar den texten, den var fantastisk rolig att skriva och ännu roligare att sjunga, och kanske kan den verka lite nonsensaktig om man inte lyssnar riktigt noga.
I just den texten tycker jag det finns så mycket mellan
raderna. Den här stream of consciousness-lika stressen, där det bara vibrerar i
huvudet. Det skänker en annan, kalla det djupare, dimension till texten.
– Det var precis så jag ville det skulle vara, att förmedla känslan av när det bara brusar i skallen. Jag har liksom försökt kika in i en ung människas ADHD-hjärna, och skrivit ner allt som kanske vimlar där inne.
Har du själv erfarenheter av utanförskap?
– Jo, men det har jag, säger Jenny efter att ha tänkt efter ett slag. På sätt och vis. Jag har nog alltid tenderat att känna mig som en ganska ensam person. Jag har inrättat ett liv som funkar för mig, där jag är mycket ensam, där jag jobbar mycket. Jag är inte del av ett stort kollektiv eller något community. Men samtidigt är jag social och älskar att att ha långa samtal eller göra kul grejer med mina vänner och så, men… men allra helst väljer jag min egen tid, den där jag får skapa.
För fem år sedan slutade Jenny dricka alkohol. Alla hon pratade med, som genomgått en liknande resa, rekommenderade henne att söka sig till Anonyma Alkoholister. Så hon gick på ett möte och även om det var intressant visste hon direkt efteråt att hon aldrig skulle komma att gå tillbaka. Det Jenny insåg var att alla på AA använde samma lingo, som om de följde ett redan existerande manus. Det var inte något för henne.
– Jag har svårt att smälta in grupper där alla förväntas prata likadant om världen och livet, där man ryggdunkar varandra. Jag vill tänka själv. Och kanske blir man automatiskt lite mer ensam då.
Sara Lidman har skrivit mycket om utanförskap och moraliska
värderingar. I hennes debutroman Tjärdalen, från 1953, skriver hon bland
annat om att stumt stå utanför en allmänhet (som beter sig illa) och tro sig
gjort, eller sagt, eller sett rätt. Alltså bli en mållös iakttagare. Ett
utanförskap föder inte sällan en förhöjd observationsförmåga, något som Jenny
själv känner igen sig i.
– Jag har alltid tolkat och iakttagit min omvärld, alltid
haft känsliga tentakler ute, om vad som pågår omkring mig. Det är ju en
förutsättning för att kunna skapa konst.
Har du upplevt det, i dina samtal med ungdomar inför
EP:n?
– Både och. Det jag tänker om ungdomar idag är att de är så
oerhört upptagna, liksom ockuperade hela tiden. Att bara sitta och iaktta
världen, det gör ingen idag. Har du åkt tunnelbana i Stockholm vet du att det
inte finns en enda person som stirrar ut i luften. Alla är upptagna med sin
telefon. Det är dystopiskt.
Har sociala medier ett ansvar?
– Ja. Det tycker jag verkligen de har. Det är ju extremt
beroendeframkallande.
Studier visar att ett grundmurat förtroende för samhället i
allmänhet, och för vuxna i synnerhet är enormt viktigt för barn och ungdomars
trivsel. Jenny berör detta på fler av spåren på FANTASY FINALLY FOREVER,
men kanske främst på ”I CAN EXPLAIN”.
Det finns en dimension som vuxna inte alltid förstår.
Varför tror du det är så?
– Det tror jag är en del av att växa upp. På samma sätt som barn förr eller senare hamnar i trotsåldern är det ju på samma sätt när man hamnar i tonåren. Du måste stänga dörren. Du måste låta mamma och pappa stå utanför och inte förstå vad som händer. Det är en del av människans utveckling. Att separera sig från föräldrarna en ytterligare gång, som man ju gör i tonåren. ”I CAN EXPLAIN” är som en skolgårdsramsa, som konstaterar att ungdomar inte alltid vill förklara, trots att den kan och vet precis vad som är fel. Den utgår från en så basal känsla; jag vill bli förstådd men jag kan inte förklara mig så du förstår!
Tycker du vi ställer för höga krav på våra barn och
ungdomar?
– Alla som själva är föräldrar vet hur svårt det är att vara förälder. Man kan inte göra allt helt rätt, man kommer alltid att göra fel. Det kommer alltid finnas en känsla av att man hade kunnat göra mer.
– Men jag tror att vi ställer både för höga och för låga krav på barnen. Som det här med skärmberoende och sociala medier. Jättemånga föräldrar har kapitulerat, de orkar inte ta fighten. Där kanske vi ställer på tok för låga krav. Samtidigt har barnen jättehöga krav på sig i skolan. Men jag har en känsla av att föräldrar idag har en tendens att vara lite väl låt gå-iga. Jag har i alla fall varit sådan. Jag har inte alltid orkat föra de kamper jag innerst inne har tyckt varit viktiga.
När jag var yngre åkte jag skateboard, en subkultur som för
20-30 år sedan kunde upplevas som ett utanförskap i allmänhetens ögon, trots
att det närapå alltid var enormt fin gemenskap i sällskapet. Vi upplevde aldrig
att vi levde utanför samhället. Den första singeln från FANTASY FINALLY
FOREVER, ”BOY (PLEASE FORGIVE ME)” avhandlar spelkulturen, med ungdomar som
spelar spel online, en företeelse som jag föreställer mig inte heller anser sig
leva i ett utanförskap.
Vad är ett utanförskap? Vem är det som bestämmer om en
ungdom lever utanför samhället?
– Egentligen tänker jag att det är så här, som i ditt fall
till exempel; du kände väl dig aldrig utanför?
Nej, aldrig. Snarare tvärtom.
– Precis. Att vara del av en subkultur, som visserligen inte är del av den här svenne-världen, det är inte ett utanförskap i sig. Det är något annat. När jag tänker på utanförskap tänker jag på att inte hitta sin plats, som jag sa tidigare. Det är hela skillnaden. Och det är där det kan bli mörkt. Det är där det kan bli farligt. Riktigt farligt. Som med mannen som sköt i Örebro nu. Jag vet ingenting om honom, men det verkar som att han varit väldigt ensam. Där kan man prata om utanförskap. Och det verkar ju tyvärr vara ett ganska genomgående tema för alla de som begår terror- och vansinnesdåd; att man känner att man inte är en del av samhället. Man känner inte att man förtjänar vara en del av samhället.
Vad tycker du vi kan göra för att bygga förtroendet? Vad
ska vi göra för att förbygga den här formen av mörkt och farligt utanförskap?
– Det är en jättebra fråga. Jag tror att nyckeln är att intressera sig för ungdomarnas värld. Det är bara när vi på ett sanningsenligt sätt intresserar oss för våra barn och deras värld som vi kan nå fram. Det är den enda nyckeln till att komma in, tror jag.
En öppenhet för våra barn och ungdomars värld?
– Ja, precis.
Jenny blir tyst en stund.
– Och samtal, fortsätter hon. Vi måste prata om det, även om
det är jobbigt.
