Projektet som med tiden kom att utvecklas till Det enda
bl.a. har funnits vilande i John Bjerkert länge. Redan 2013 skrev Bjerkert, som
även spelar med banden Den svenska tystnaden och Björns vänner, en låt som
idag, tolv år senare, återfinns på debutalbumet Som att börja gå nedför i en
stillastående rulltrappa.
– Minnet av att ha skrivit låten [som numer heter ”Typ för
evigt”] låg där tryggt och vilade tills jag helt plötsligt sex år senare skrev
några låtar till.
Varför det blev så kan inte riktigt Bjerkert svara på.
– Jag minns att jag hade det tråkigt, kände mig ensam men
ville vara ifred. Jag har aldrig skrivit egen musik tidigare och dom låtar som
finns släppta med Det enda bl.a. är de enda som jag gjort.
Det enda bl.a. är en härligt spretig historia, där pop,
jazz, rock, progg och folkmusik samt lite electro trängs samman, helt utan att
det skaver. För Bjerkert, vars musikaliska bana inleddes i den kommunala
musikskolan i Vena, som batterist i blåsorkestern, har musiken sällan eller
aldrig varit särdeles nördig. Han har alltid lyssnat mindre på musik än han
spelat, och genom åren har timmarna på trumpallen blivit många.
– Jag levde länge med spelandet som det absolut primära. Nu
har det lilla och enkla blivit det vackraste och jag strävar efter att bara
göra det jag måste, det som faktiskt bidrar och passar in.
Bjerkert poängterar att det kanske inte alltid stämmer
överens med hur man uppfattar den musik som Det enda bl.a. gör. Han försäkrar
emellertid idéerna kring låtarna alltid är enkla. Som band beträffat spelar
samtliga i kvartetten melodierna, och trots att Det enda bl.a. är ett soloprojekt
är det helt beroende av andra musikers medverkan.
– Jag är väldigt inspirerad och glad för mina medmusiker!
Men det var inte där det började. Som tidigare nämnt
utvecklades det som numer är Det enda bl.a. pö om pö, under en förhållandevis
lång tidsperiod. När Bjerkert skrev låtarna visste han först inte ens om han
ville spela musiken med andra. Rätt länge såg han på projektet som egentid i
källaren, med några demos som resultat.
– Det var ett väldigt privat projekt som jag inte ville
släppa in någon annan i. Men sen behövde jag det sociala sammanhanget som vi
människor mår så bra av.
När avsaknaden att spela i band blev för stor samlade
Bjerkert ihop ett ”gäng från förr” och testade de demos han sammanfogat i
källaren. Det gick emellertid inte hela vägen, och ytterligare något år
passerade innan Bjerkert ånyo insåg att musik är ett bra sätt att umgås på. Det
var då han tänkte till ordentligt och frågade de som nu spelar i Det enda bl.a.
– Gemensamt för oss alla är att vi spelat länge och att det
sitter fast i våra kroppar. Det är Isak [Rignér] som spelar gitarr, ingen
annan. Det är Conny [Fridh] som spelar bas, ingen annan. Det är Andreas [Sjögren]
som spelar saxofoner, ingen annan. Jag och vi har inte velat härma något
speciellt eller låta som något annat specifikt. Det blev helt enkelt som det
blev utifrån de förutsättningarna vi hade och personerna vi är.
John Bjerkert har kallat sina kompositioner för formaliserade
infall och variationer av samma låt, och har alltid dragits åt musikaliskt
skapande i stunden. Låtarna är ofta uppbyggda från enkla fragment, korta strofer
och melodier som därefter vävs samman med andra fraser och formar en längre
linje.
– Dessa fogas sedan samman i olika partier och vips är låten
klar!
När sedan låten ska bli musik har processen varit okomplicerad.
– I studion har vi mest kollat ljudet och sen spelat. Det låter rätt
mycket exakt som första gångerna vi spelade låtarna. Lite pålägg finns, men
mest för att det är kul att lägga pålägg. Jag vill att låtarna ska vara ganska korta, som karameller. Det finns öppna delar där det finns plats
för infall och någon variant av solon men dom skall få plats i karamellen.
John Bjerkert ser inte sig själv som någon vidare passionerad
människa. Han kommer från rock- och popvärlden, och älskar det enkla. Men när
det kommer till hur en melodi förhåller sig till harmonik händer något. Han kallar det en del av livets goda.
– Det är svårt att förklara känslomässigt, men jag är
väldigt fascinerad av detta. Eller kanske mer specifikt hur det teoretiska kan
bli så känslomässigt? Jag njuter av att sätta mig vid pianot och tillsammans
med melodin och tangenterna undersöka förhållandet mellan melodi och harmonik. Det
är kul när en melodi ibland vill ta en lite vilse.
Musiken Det enda bl.a. gör är instrumentell och
orkestreringen är förhållandevis klassisk. Trummor, gitarr och bas, lite saxofon,
piano och slagverk, samt en synt John haft sedan 80-talet.
– Det är en Yamaha PSR-21. Den har följt med mig och min
bror sedan vi fick den av vår mormor.
När John började göra de små demos som senare skulle bli
låtarna på Som att börja gå nedför i en stillastående rulltrappa var
Yamahan det enda klaviaturinstrument han hade tillgång till.
– Sedan lät alla andra syntar helt fel. Så det är alltid och
bara Yamaha PSR-21 som hörs på inspelning och när vi spelar live. Det är ett
helt suveränt fint instrument.
Det kan tyckas som en bisats, det där med synten. Men faktum
är att förhållandet till det lilla klaviaturinstrumentet ändå skvallrar en del
om att mannen som inte kallar sig passionerad trots allt bär på en ganska
omfattande passion. John talar inte bara varmt om sina medmusikanter och instrument,
mellan raderna tycker jag mig även ana ett lynne som verkligen hänger sig åt
det han gör, och som har ett skarpt öga för detaljer, både i musiken och i världen
i stort.
– Den kommer helt enkelt från upplevelsen av att börja gå
nedför i en stillastående rulltrappa på centralstationen i Lund, säger John när
albumets titel kommer på tal.
Han fortsätter:
– Det
är något speciellt med att i det fysiska rummet lura
hjärnan och känslorna. Man ser att den står stilla, förstår det, ändå påverkas
man. I det lite större perspektivet tänker jag att det kan vara så ibland.
Livet går oupphörligt utför och man kan ibland få en stark känsla av att
hjälpen man trodde fanns försvunnit i ett tekniskt underhåll.
Den där skarpsynta iakttagelseförmågan går igen i de flesta
titlar på albumet. Titlar som ”Jag känner mig som utomhus”, ”Det förlorade
hoppets lugn” och ”Mitt liv saknar 3 minuter” väcker onekligen existentiella
tankar och det är inte utan man blir intresserad av textförfattaren John
Bjerkert. Faktum är att det finns texter till varje låt, trots att det som
kommer ur högtalarna när man lyssnar saknar sång.
– Det är en helhet men har aldrig tänkts att framföras
samtidigt. Titlarna har ofta kommit till samtidigt som musiken, som en rubrik
till vad jag funderat på under dagarna som låten skrevs. Texterna kan sedan ses
som minnesanteckningar från dessa dagar, nerkokade så mycket jag bara förmått.
Det är ett inte helt vanligt grepp, som dock känns helt
självklart i sammanhanget. Att lyssna på Som att börja gå nedför i en
stillastående rulltrappa med texthäftet skänker låtarna en ytterligare
dimension. Texterna limmar med låtarna och ger lyssningen mer djup och tyngd. Det
känns lite som de där Lyssna och Läs-kassettböckerna som fanns på
80-talet.
– Jag kan inte riktigt svara på varför det blev så men
antagligen hade jag mer att ta hand om än vad bara musiken klarade av att
förklara.
Den 20 december seplar Det enda bl.a. tillsammans med Svart katt i stockholm, men redan den 6 december står de på scen på Hyllie Bryggeri i Malmö,
för att fira nya plattan.
– Det blir musik med gäster, avslöjar John. Men också samtal
mellan två psykologer kring en patient som just den kvällen är låten ”Sen
skulle jag följt hennes egna råd”.