När jag skriver det här står solen precis i begrepp att gå upp, himlen är alltjämt så där kallt stålgrå som den bara kan vara en tidig morgon i början av februari, men i träddungen på andra sidan parkeringen går det ändå att urskilja hur ljuset långsamt återvänder. Det är mestadels asp och al i där i dungen – mörka avlövade skelett som sträcker sina spretiga grenar mot himlavalvet. Men mitt i den där lite dystra samlingen växer också några tallar. De är fyra till antalet, samtliga i varierande storlek och höjd. Med ett barns fantasi vore det inte omöjligt att förespegla sig att det rör sig om en liten familj. Stolta och liksom självklara, till synes alldeles oberörda av väder och vind står de där, år ut och år in, och kämpar på, som albumaktuella Daniel Ögren hade uttryckt det. Naturen har, precis som musiken, alltid varit en närvarande del i Daniels liv, och på det nya soloalbumet Pine, som är det tionde i ordningen, har han velat utgå från en miljö där han verkligen känner sig hemma; de soldränkta klipporna kring Vänern. Tidens Larm slog sig ned för en pratstund med Daniel, om det nya albumet, och om släktskapet mellan musik, geografi och natur.
Hur kommer det sig att du började med musik?
- Oj, det är väl egentligen inte så svårt at svara på, men
det är ju så stort. Ett helt universum på något sätt.
Jag förstår. Kommer du från en musikalisk familj?
- Ja, absolut, det gör jag. Men jag tror att det var så
naturligt också, rent generellt så där, med musiken alltså. Musik har liksom alltid funnits i mitt liv, på ett eller annat sätt, som
vilket språk som helst. Det är en värld att vistas i, och kommunicera genom. Det är en värld
där jag är väldigt bekväm.
Jag såg dokumentärenBakom Dina Ögon nyligen, där tycker
jag man märker att du är väldigt ödmjuk inför musikens som urkraft. Är det rätt
uppfattat?
- Ja, absolut. Man kan ju säga att musik egentligen bara är ljud så
klart, men det är som att säga att ett språk också bara är ljud. Musik är, precis
som vilket annat språk som helst, ett sätt att närma sig andra människor.
Det är så jag upplever det. Det är liksom en enande kraft. Läkande. Man kan säkert vara
utan musik, men jag tror vi mår så mycket bättre om vi får ha musik i våra liv.
Har du någon formell musikutbildning, eller är du
självlärd?
- Jag har gått kulturskola sedan jag var sex år. Och så har
jag gått på folkhögskola också, nere i Skurup. Där gick jag jazzlinjen. Men jag
har inte vidareutbildat mig efter det, bara spelat med väldigt mycket olika
människor.
Vilka var dina främsta inspirationskällor när du skrev
och spelade in Pine?
- Jag har så himla många referenser. Så mycket som jag
gillar och har lyssnat på genom åren. Men ibland är det kul att begränsa sig och
sätta upp några tydliga inspirationskällor inför ett projekt. Som en mall liksom, för
att skriva ny musik. Eftersom jag gör allting själv, alltså skriver, spelar in,
producerar och mixar är det skönt att begränsa sig lite, så man hela tiden vet hur man går
vidare.
Jag har alltid älskat ABBA, Voulez-Vous var min allra första
vinylskiva. Så ABBA är en jättestor inspirationskälla för mig, även om det kanske
inte alltid hörs. Och sen älskar jag en annan svensk grupp som heter Niki & The
Dove. Men där är det kanske mer kompositionerna som varit inspirationen. Och så en massa andra olika grupper, för soundets skull, Hall & Oats till exempel. Och Stevie
Wonder så klart, han är alltid en inspirationskälla för mig.
Det finns ofta ett ganska tydligt cinematiskt uttryck i
din musik, speciellt på den här skivan. Är du intresserad av film och
filmmusik?
- Ja. Både Ennio Morricone och John Williams har varit och
är otroligt viktiga för mig. John Williams gjorde ett speciellt stort intryck
på mig tidigare i livet. Jag älskar att se på film och inspireras av det. Med
John Williams musik är ofta den intitiala känslan så enkel, men när man verkligen
lyssnar på musiken märker man hur komplex den faktiskt är. Det är så väldigt
spännande att man kan göra något så komplext som upplevs så enkelt.
Kul att du säger det, för jag har tänkt en del på det när
jag lyssnat på Pine. Musiken på albumet är trivsam och motståndslös på något sätt, lättlyssnad. Men så
fort man börjar lyssna lite närmare märker man hur många lager den har. Hur
många små detaljer det är som kommer samman.
- Vad glad jag blir!
Instrumentalmusik har ju ofta den fördelen att den tillåter breda
tolkningsmöjligheter. Jag tycker din musik framkallar
väldigt tydliga bilder. Är det viktigt för dig att berätta något med dina
låtar? Är storytelling viktigt?
- Ja, absolut. Inte med en enstaka låt nödvändigtvis, men med ett helt album som helhet. Med
ett album är det väldigt viktigt att i alla fall jag själv föreställer mig en specifik värld, som jag förknippar med just det albumet. Sen får lyssnaren tolka det på
sitt sätt. För mig är det ganska viktigt, både i skapandeprocessen och sen när
skivan väl är klar, att jag har något att förknippa den med. En eller flera
specifika grejer. Att musiken står för en specifik värld. När jag sätter titlar
till exempel, då tycker jag det är jätteviktigt att det finns någon form av
logik.
Din karriär kan upplevas lite spretig. Många olika
uttryck, många genrer och många projekt.
Är du rastlös?
- Ja, det tror jag absolut att jag är. Jag har inte svårt
att slutföra projekt eller så, jag har mer problem med att jag hela tiden hoppar på nya. Så jag är nog lite rastlös. Men framförallt tycker jag det är kul. Kul
att testa olika saker. Det finns så otroligt mycket musik som är intressant. Det som finns kvar att göra och utforska är ju oändligt. Varför skulle man vilja begränsa sig?
Det går att höra en ganska vid kulturell influens i din
musik. På Fastingen-92 går det exempelvis att skönja Syd- och centralamerikanska inslag, rytmer och
melodier som drar åt exempelvis cumbia. Jag gissar att du är förtjust i att utforska andra
kulturers musik?
- Ja, jag älskar det.
Är du skivsamlare? Eller ett barn av internet?
- Internet, YouTube är det bästa som hänt mig, säger Daniel och skrattar. Nej, men rent
lyssningsmässigt är jag otroligt glad över internet. Men jag är egentligen inte
så nördig av mig, med vare sig skivor eller artisters fulla kataloger eller så där.
Jag kan höra en grej och bli helt golvad, och sedan lyssna jätteintensivt på just den grejen. Sedan kan det dröja flera år innan jag upptäcker att just den
artisten eller kompositören hade en massa annan bra och intressant musik
För ungefär elva år sedan upptäckte jag huayno. Det är
boliviansk och peruansk folkmusik. Folkelore. Det var ett par låtar som jag
lyssnade på om och om igen. Tids nog upptäckte jag ju att det där var musik som
jag lyssnat på hela mitt liv, men då i mer populärkulturella sammanhang, som på
radio eller så. Det blev lite som att knyta ihop säcken.
Pine har en mer renodlad akustisk inramning än mycket av
det du gjort tidigare, som om du sänkt garden lite, och liksom tillåter en
renare och rakare orkestrering. Som att det är en musik och ett uttryck som står dig extra nära? Som är
personlig?
- Ja, det har du helt rätt i. Sedan jag började skriva musik
till Dina Ögon, och under de här åren vi varit ute och turnerat har jag
verkligen känt som om jag hittat hem på något vis. Hem till det mer akustiska,
och till jazzen, som jag ju började med. Och de tidigare skivor jag gjort har
varit så svåra att framföra live. De har varit beroende av en ganska stor
ensemble, många musiker. Många olika ljud. Att få komma ut och stå på scen och spela för
människor är det bästa jag vet, så det har blivit viktigt för mig att hitta ett
uttryck där musiken fortfarande är komplex, men samtidigt enkel att framföra.
När jag var yngre var planen att bli jazzgitarrist. Jag har
spelat mycket jazz och jag älskar att stå bredvid ett fysiskt trumset. Det är där jag
känner mig som mest hemma. Därför vill jag inte programmera trummor, utan jag vill spela
med en trummis som faktiskt kan spela. Med ett sound som känns modernt, men som
faktiskt går att framför på fysiska instrument.
Du säger att du hade ambitioner att bli jazzgitarrist.
Jag upplever det som att du tillåter gitarren ta mer plats den här gången, att
det är främst den som bär melodierna, tidigare har den ofta hamnat lite i
skymundan?
- Jag blir verkligen jätteglad att du uppmärksammat det,
eftersom det har varit ett väldigt medvetet val. Det handlar om att jag ska
kunna bära upp det själv, ensam. Jag vill inte vara beroende av att ha ett
piano eller syntar som ska spela melodin. Jag vill inte bara stå och kompa. Jag
vill spela melodierna själv. Det känns jättekul att äntligen få spela
huvudinstrumentet fullt ut.
Hur kommer det sig att albumet heter Pine?
- Inför det här albumet ville jag fokusera på en miljö där
jag verkligen känner mig hemma. Jag har visualiserat att jag går på klipporna utmed Vänern. Det är varmt och
det doftar av tall. Tall som solen värmt upp, som luktar så där träigt och underbart. Jag tycker
verkligen om det trädet. Många pratar om hur fantastiska lövträd är, men jag
älskar tallen. De kämpar på!
Den här geografiska kopplingen, som också ofta tar sig uttryck i dina låttitlar. Hur kommer det sig att du hämtar så mycket
inspiration ur det geografiska?
- Jag tror att det har att göra med att jag reste mycket när
jag var liten. Reste och lyssnade på musik. Och just nu i mitt liv kan jag inte
komma på så mycket andra saker som är så kul som just det. Att resa, äta mat och
träffa nya människor. Lyssna på musik. Så var det alltid när jag var liten och
vi åkte runt i Västerbotten. Eller när jag var i Spanien, hos min pappa som bodde där
på vintrarna. Både mamma och pappa blev ofta hänförda av naturen, och det smittar av sig
på ett litet barn tror jag. Deras sätt att se på naturen öppnade ögonen på mig. Och
parallellt med det har musiken alltid funnits där. Det känns väldigt naturligt
då, att kombinera musik och natur.
Naturen är viktig för dig?
- Ja, det är liksom det största. En väckarklocka. När
man går in i sig själv och grubblar över något räcker det ofta med att bara
komma ut, att få känna temperaturen eller vinden. Alla dofter i naturen. Det är
sånt som påminner en om att man lever. Jag tycker om att leva det här livet och
jag tycker om att känna och uppleva saker.
Min sambo brukar säga att man ska gå ut och höja blicken,
om man är stressad. Fokusera på trädtopparna.
- Ja, det är ett fantastiskt tips!
På Pine återkommer fler norska platser (Volda, Lofoten,
Årdal, Haugesund). Finns det någon specifik anledning bakom det?
- Det har att göra med att jag haft turen att få turnera med
Dina Ögon, och fått vara i Norge och upplevt alla de där platserna. Blivit
hänförd av dem.
Vi pratar mycket om natur, och jag tycker man får känslan av
att den musik du gör är väldigt organisk, som om det växer fram? Testar du dig
fram när du skriver?
- Ja, väldigt ofta. Ofta sitter jag bara och övar,
improviserar och spelar fritt. Och så kan det plötsligt uppstå ett skifte
mellan ett ackord eller en ton som väcker ett stort intresse hos mig. Sedan
försöker jag utveckla det, fortsätter testa mig fram och hålla en slags linje
och bygga en låt av det.
Är det samma skapandeprocess i de konstellationer du
ingår och har ingått i?
- Nej, det ser olika ut beroende på vem man jobbar med.
Något av det roligaste jag vet är att skriva musik tillsammans med min fru Anna
(Ahlund, sångare i Dina Ögon). Vi har gjort det i fem-sex år nu, och hittills har
det funkat så att jag hittar något på samma sätt som jag nyss beskrev, alltså leker
mig fram, och så lämnar jag över det till Anna med tanken att hon ska ta det vidare, hitta en fin melodi till det. Hittills har varenda idé som jag
lämnat över till henne blivit helt annorlunda från vad jag först föreställt mig. Varje gång blir jag så förvånad, och så glad! Det är fantastiskt, och extremt
roligt. Men så vid ett skede, när det gäller t.ex. Dina Ögon, släpper jag bara ifrån mig det. Och sen
har jag ingen aning om vad som ska hända. Det är väldigt kul och spännande.
Det kan jag tänka mig skiljer sig en del från
sologrejerna, där du har lite mer kontroll, så det bli din grej hela vägen?
- Ja. Och det kan absolut vara så att jag letar mer i min
egen musik. Letar efter melodier och så. Men jag skulle inte säga att jag gör det
alltför länge, för då kommer jag att tröttna och till slut bara strunta i det. Jag känner
folk som jobbar i åratal med en låt eller ett album. Det skulle jag aldrig
klara av. Jag skulle tröttna direkt. Vilja gå vidare.
Sedan är det så att jag tycker det är så vansinnigt roligt att
producera och mixa. Jag kan liksom inte låta bli. Och så vill jag ha det
precis som jag har tänk mig. Trummorna och gitarren ska låta precis som de gör i
mitt huvud.
Produktionen på Pine är mer polerad än dina tidigare
grejer. Främst i jämnförelse med Laponia-trilogin, som känns ganska karg i
sin produktion. Är det ett medvetet val att lyfta fram en mer solig och luftig
ljudbild?
- Ja, jag tror att jag hela tiden utvecklas och förändras,
och förhoppningsvis blir jag bättre på det jag gör. Blir bättre på att föra ut
det jag hör i huvudet till en faktisk och färdig produktion. De tidigare albumen låter som
de gör, och jag står för dem. Visst skulle man kunna vänta med ett album tills
man är fulländad, men jag orkar inte vänta. Livet är för kort för att vänta, jag vill berätta
det jag tänker nu och dela det med andra.
En annan sak som jag lade märke till i Dina
Ögon-dokumentären. Love (Örsan, bassist i Dina Ögon) säger något i stil med att
spelningen bara är mittpunkten på speldagen. Att ni gör allt annat kring spelningen
också. Är det samma sak när du kör solo?
- Ja, och det är främst en ekonomisk fråga, egentligen. Något som jag
är van vid. Det är så jag och vi i bandet alltid har gjort. Det är klart att det är
kul och exotiskt att komma till ett spelställe och så står alla grejer riggade
och klara på scenen. Inkopplade. Men samtidigt blir jag nog lite nervös av det.
Har du ett kontrollbehov?
- Ja, ja det har jag nog, säger Daniel och ler snett.
Avslutningsvis skulle jag vilja att du valde tre låtar som på eller eller annat sätt är och har varit viktiga för för dig.
- Okej!
Först; en låt som kom dig att vilja börja med musik?
Och slutligen en låt från det nya albumet, som du vill lyfta fram lite extra?
Daniel Ögren - Monda
- Den
låten är viktig för mig ur perspektivet "att lyfta fram mitt
huvudinstrument" som en egen röst. Låten är tillägnad byn Monda vid Sierra
Blanca, Spanien. Jag minns när vi körde in i Monda lyssnandes på
"Minuano" av och med Pat Metheny Group från albumet Still (Life)
Talking, uppför en backe och möttes av motljus och gamla vackra hus runt
omkring. Det kändes som att jag flög. Den känslan lämnar inte mitt minne, och
jag tycker det är väldigt kul och viktigt att försöka dela.
