– Jag är intresserad av musik som ett berättande verktyg; som ett sätt att kommunicera och förmedla känslor, säger Patrick Ryan, multiinstrumentalisten och producenten bakom Cantrips, som efter ett par singlar är albumaktuella med debuten From A Darebin Cave.
– Cantrips är var jag manifesterar mitt musikaliska uttryck, forsätter han.
Förutom att vara artist och DJ driver också Ryan, som växte upp i Hongkong men sedan 2010 återigen är baserad i födelseorten Melbourne, skivbolaget och studion Dune Castle.
– Jag skriver mycket musik, och ibland tar jag dessa stycken till en grupp musiker. En av de viktigaste principerna för Cantrips, och Dune Castle i allmänhet, är att tillhandahålla en plats att spela in musikaliska möten och konversationer mellan människor.
Cantrips försöker spela in så mycket som möjligt live i studion.
– Det är viktigt för mig, i en tid där så mycket musik
skapas via datorer uppskattar jag skönheten, intensiteten och den kaotiska energin av att
vara en grupp människor i ett rum, berättar Ryan, men är noga med att påpeka att ingen skugga bör falla på artister som skapar enkom via datorer.
Hur ser din kreativa process ut?
– Det beror på vilken typ av musik jag skriver. De flesta av
mina låtar bygger på rytm, så även när jag skriver en svävande folk-låt är jag
fortfarande medveten om att utveckla en rytmisk puls som bär stycket framåt. Jag
älskar att börja med trummor och bas, men vad varje enskild låt behöver är den där
första gnistan av spänning. Det kan vara en intressant synt-sekvens, några
stämningsfulla ackord på pianot, eller till och med en sampling.
From A Darebin Cave skrevs under de två sista veckorna av den totalt
tvååriga lockdown som Melbourne genomlevde, i samband med COVID 19. Patrick
menar att pandemin trots allt var en ganska givande period. Han byggde om sitt
garage till en hemstudio, och spenderade i regel 4-6 timmar varje dag med att
förfina sina studiokunskaper, samt med att lära sig spela ett gäng nya
instrument.
– Med det sagt, två år av social isolering vilar tungt på
ens hjärta, och denna skiva var ett sätt att försona ensamheten av isolering. Lite
introspektion och personlig utveckling, tillsammans med skönheten av min
'hanteringsmekanism'; långa dagliga promenader i naturen.
Var hämtade du inspiration från när du skrev albumet?
– Albumet utspelar sig mot bakgrunden av Darebin Parklands,
ett vackert naturreservat nära Dune Castle-studion i norra Melbourne. Jag
föreställde mig att huvudpersonen i denna skiva drog sig tillbaka till en
grotta i parklandskapet, för att tänka och skriva.
Under den första veckan
komponerades hela skivan bara med en akustisk gitarr, en anteckningsbok och en
penna.
– Jag spelade inte ens in demoversioner. Om jag inte kunde komma ihåg dem
från texter och ackord när jag satte mig ner för att spela dem igen, så var
låtarna inte menade att vara. Kompositionerna utvecklades sedan med analoga
instrument; bas, slagverk, trummor och två syntar som var tänkta att efterlikna
en stråkkvartett.
Några specifika influenser, satt i relation till text och
musik?
Ja, självklart! Texterna inspirerades av poeter som William
Blake, Pablo Neruda och Mary Oliver. Musiken av Nick Drake, Terry Callier och
Bill Withers.
Ryan skriver all musik till Cantrips själv, och anser sig
förhållandevis skicklig på både bas, trummor, slagverk, gitarr och klaviatur,
samt på sång.
– Det är ju i princip ett helt band, säger han. En kombination
av att vilja översätta mycket av det jag hör i mitt huvud till demoversioner
och en kärlek till att spela en mängd olika instrument innebär att de flesta
delarna är komponerade innan jag tar dem till sessionmusiker. Men med detta
sagt finns alltid utrymme för dessa musiker att utveckla de ursprungliga idéerna.
Jag har turen att kunna spela med några av de bästa musikerna i världen, var
och en av dem hjälper till att ge liv åt dessa låtar.
Hur var
inspelningsprocessen?
– Den var väldigt rolig! Men projektets ambition medförde en
del utmaningar.
Musiken spelades in live med en sjumannagrupp under två
dagar. Dessa två dagar inkluderade såväl praktiska förberedelser som att lära
sig och repetera låtarna, samt arrangera dem. Och sedan naturligtvis spela in
dem.
– Dune Castle-studion är fantastisk och varje extra krona
jag har går till att utrusta den med utrustning för att göra dessa sessioner så
enkla som möjligt. Men sju personer, inklusive trummor, slagverk, kontrabas,
akustisk gitarr och sång, slidegitarr och två syntspelare var mycket. Vår
studiotekniker Henry Jenkins (en av de bästa i branschen) hade verkligen mycket att
göra. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad att ha haft en så underbar grupp
människor som var villiga att erbjuda sin tid och expertis.
Vad skulle du säga kännetecknar Cantrips?
– Jag föreställer mig att även om mina kompositioner
varierar i genre, finns det en underliggande röst som förblir konsekvent. Som jag
sa tidigare, rytm spelar alltid en stor roll i Cantrips musik, liksom
ljud som framkallar filmiska bilder. Jag gillar att föreställa mig mina låtar
som scener i en film, och när jag komponerar försöker jag föreställa mig hur
den scenen skulle låta. Lite som att omvända ingenjörskonsten av ett
film-soundtrack från bilder i mitt huvud.
Vilka är dina huvudsakliga inspirationskällor?
– Inspirationen kommer från en mängd olika källor, men
mycket musik från slutet av 60-talet till mitten av 80-talet spelar
definitivt en stor roll i de ljud och den kompositionsstil som jag gillar. Jag
älskar Bossa Nova och brasiliansk musik, jag älskar funk och soul och boogie,
och jag älskar äldre låtar som hiphop-producenter samplar. Jag älskar också
folk-musik och berättande, vilket jag känner knyter an till poesi och
litteratur också.
Albumomslaget är vackert och fascinerande, inte olikt
musiken; de utgör ett effektivt par. Vem är konstnären bakom det?
– Det är fantastiskt, inte sant? Dougal Morrison är
konstnären bakom omslagskonsten. Jag har haft turen att arbeta med Dougal ett
tag nu nu och vi håller för närvarande på att skapa något för ett riktigt
spännande projekt som förhoppningsvis kommer att vara klart i slutet av året.
– Dougal har varit fantastisk på att översätta mitt
abstrakta sätt att kommunicera visuellt till ett konkret och vackert konstverk,
och jag är så nöjd med hur detta har blivit. Vi lever i en så visuell värld
nuförtiden. Det är så viktigt att konstverket och det visuella paketet
kommunicerar vilken känsla du försöker förmedla, och att det väcker
tillräckligt mycket intresse för att någon ska tänka: ”Ja, jag skulle vilja
lyssna på detta”.
Melbournes musikscen har exploderat de senaste
åren, med DIY-band som Surprise Chef, Glass Beams och Cantrips, förstås. Till
exempel hålls cirka 62 000 konserter i staden varje år. Det är tre gånger det
nationella genomsnittet. Varför tror du att musikscenen är så stark?
– Melbourne är verkligen en av de bästa musikstäderna i
världen. Självklart finns det en viss partiskhet här, men jag tror verkligen
att kvaliteten på musikerna här är världsklass, det är bara det faktum att
Australien är så isolerat från resten av världen (i fysisk distans, tidszon och
kulturellt) att det bara har exploderat de senaste åren. Internetfrämjandet av
musik och DIY-kulturen av att släppa och distribuera musik nuförtiden innebär
att vi kan nå en mycket mer global publik än tidigare, och framgången för band
som Surprise Chef, Glass Beams och Mildlife innebär att fler ögon riktas mot
Melbournes musikscen. Jag tror verkligen att det finns SÅ mycket bra musik här,
och Dune Castle är en del av den ständigt växande väven som jag hoppas kan
ansluta med människor över hela världen.
– När det gäller Melbourne har vi extremt tur att det finns
en stark kultur kring musik i staden. Människor i Melbourne vill höra bra
musik. De har en hunger att stödja liveframträdanden och är villiga att chansa
på att delta i ett musikevenemang där de inte känner till artisterna, men litar
på kurateringen. Många utekvällar kretsar kring att besöka en plats där musik
är en central del av upplevelsen.
– Från kulturevenemang som stöds av regeringen och
branschorganisationer, till musikfestivaler, musiklokaler och communityradio,
finns det många möjligheter för artister att uppträda och musik att delas. Med
det sagt, och jag misstänker att detta är en global trend, har liveevenemang
inte lika mycket stöd som de brukade ha, vare sig det är genom ekonomiska
begränsningar från deltagarna eller en förändring i typen av evenemang som
människor vill delta i. Det är VÄLDIGT viktigt att om du värdesätter livemusik
och musikskapande i allmänhet, att du går på konserter. Annars kommer det
globala musiklandskapet att vara en mycket annorlunda plats.
– Jag vill inte avsluta på en dyster ton, så jag uppmanar alla
läsare som har kommit så här långt att kolla in Melbournes musikscen! Jag har
full tilltro till att du kommer att hitta något som du ansluter till!
