Sedan pandemin har den brittiska producenten och DJ:n Hagans övergripande sound genomgått en sorts metamorfos. De tidiga släppens mer urbant täta och dansgolvscentrerade uttryck har sömlöst och ganska självklart glidit ut i ett mjukare, mer atmosfäriskt ljudlandskap, där de komplexa trumarrangemangen som blivit producentens signum visserligen består, men inte under fullt lika svettiga och klaustrofobiska omständigheter. Det är som om rytmerna flyttat ut — både bort från klubben och utanför innerstadens gränser — och samtidigt berikats med nyanserande och hypnotiskt syre.
Det är en medveten utveckling, och en hållning som Hagan väljer att accentuera ännu tydligare på Hagan’s Calling, där inte bara musiken utan också EP:ns visuella framtoning — som placerar artisten i en fåtölj någonstans på den brittiska landsbygden — utmanar den gängse normen kring svarta elektroniska artisters förhållande till det urbana. I ett tidevarv då oupphörlig synlighet och en strid ström av utgivningar inte sällan kväver kreativitet väljer Hagan att tona ned snart sagt allt han tar sig för; han prioriterar djup framför brus, och belöningen blir massiv.
Över fyra textturrika spår — till hälften vokala, till hälften instrumentella — bevisar Hagan, som är född och uppvuxen i södra London, att klubbmusiken kan ha sin hemvist precis var som helst. De västafrikanska, i synnerhet ghananska, rötter som präglar Hagans utgivning smälter här effektivt samman med UK funky, garage och andra avarter av brittisk klubbkultur och bildar till ett uttryck som är både dansant och meditativt på samma gång.
