Ibland
går det inte att göra annat än att hänge sig – att släppa sargen och tillåta sig att gå vilse i labyrinten. Jag känner ofta så när jag tar mig an ett nytt album av Gösta Berlings Saga. Stockholmsbandet, som 2025 har varit aktiva i imponerande 25 år, spelar en typ av konstrock som är särskilt lätt att teoretisera kring – och som därför inte sällan begravs i spekulativa utläggningar om både ditten och datten. Det blir ganska snabbt ganska tråkigt, och värre än så: det förflyttar fokus från det som är viktigt och absolut inte tråkigt – musiken.
Därför väljer jag att lyssna på Forever Now, Gösta Berlings Sagas sjunde album, helt ograverat – som en oavbruten ström av ljud och, ska det visa sig, en handfull entusiasmerande intryck.
Jag tittar inte ens på låtlistan. Jag trycker bara på Play. Och det lönar sig.
För Forever Now känns genomtänkt och välarrangerat, med ett sammanhållet tonspråk som bidrar till en dynamisk och oemotståndlig atmosfär. De vägval som stakades ut med ET EX (2018) och kanske framför allt med det senaste albumet Konkret Musik (2020) leder bandet vidare mot ett melodiöst sound, där alla delar – stora som små – bidrar. Intro och mellanspelande kortare stycken understödjer helheten och bygger skickligt upp mot albumets tre långa och expansiva spår: ”Forever Now”, ”Dog Years” och avslutande ”Ceremonial”. Särskilt förtjust blir jag i trummor och slagverk, som outtröttligt driver på den kreativitet och lekfullhet som alltid varit Gösta Berlings Sagas främsta styrka, samt i den övergripande stämningen. Det är ömsom mörkt, ömsom ljust; inte sällan börjar det i det tidigare och slutar i det senare, vilket ger en övergripande känsla av hopp och tillfredsställelse.
Forever Now är det mest sammanhållna album Gösta Berlings Saga har gett ut – tillika det allra bästa.
