2001 gav den forna Faith No More-sångaren Mike Patton ut The
Director’s Cut, ett album så befriat från konventioner att det praktiskt
taget är omöjligt att motstå.
Jag vågar påstå att skivan, som Patton
producerade under projektet Fantomas, inte lämnar någon oberörd, oberoende av
tidigare musikaliska preferenser. Den egendomligt sömlösa och egensinniga
blandningen av filmmusik, dödsmetall och avantgarde är stundtals så skev och utflippad
att den rör sig långt bortom konventionella begrepp som innefattar kvalité. Det
går absolut att både förstå och respektera en åsikt som ger vid handen att det bara
är galet oväsen, samtidigt som det går att göras sig vän med någon som menar
att det är musikalisk briljans i sin renaste form. Ganska ofta slits man mellan
de båda.
Ungefär som med frijazz; en genre som för oinvigda är lätt att avfärda, eftersom
den nödvändigtvis inte upplevs helt behagligt för örat, men vars vision
inte sällan förtjänar såväl respekt som bifall.
Det genreöverskridande projektet Grismask, som bl.a. sammanflätar
klarinettisten Isak Hedtjärn med Viagra Boys-frontmannen Sebastian Murphy,
ägnar sig åt just frijazz. Den stökigaste och allra charmigaste sortens frijazz.
Inledningsvis gick projektet under namnet IH3 (Isak Hedtjärn Trio), men när de
nu återvänder med uppdaterad sättning, kallar de sig alltså Grismask; ett namn
värt vilket gränslöst punkband som helst, och därav helt i linje med vad Hedtjärn
och Murphy åstadkommit på den ganska exakta timmen som är Moisturize/Exterminate
– inklusive avslutande ”The End”, som närapå uteslutande består av tystnad,
också det representativt för orkesterns sjumilalånga kliv bortom konventioner
och sedvänja.
Det är ett obevekligt väsen som attackerar från alla håll,
som biter och river och skriker. Sebastian Murphy låter som Charles Bukowski
när han både bräker, tjuter och vrålar – de senare med en förvriden
verklighetsuppfattning som återkallar den inte helt sammanhållna – men oavbrutet
fängslande! – röda tråd som Tom Waits trasslar med i ”What’s He Building?”. I
bakgrunden slamrar, skramlar och larmar det mest hela tiden; trummor, bas och blås
driver på med sylvassa armbågar, till synes omedvetna om varandras närvaro, ändock i någon slags orimlig symbios. Känslan
av vibrerande improvisation är lika stark som känslan av eskalerande galenskap.
Grismask gör en sorts paradoxal jazz, som är motvalls och tillgänglig på en
och samma gång, vars störta kvalité är den påtagliga skaparglädje som kommer
med det diffusa och fria – alldeles obefintliga – regelverket.
Moisturize/Exterminate innehåller frijazz och punk som handlar i ytterligheter, där kreatörerna inte ägnar
lyssnaren så mycket som en tanke. Det är uppfriskande, och det är oftast då det brukar bli som allra
bäst.
