Om man för ett ögonblick hänger sig åt att genrebestämma Melbourne-baserade Glass Beams landar man initialt någonstans i gränslandet mellan gitarrbaserad psykedelia och polyrytmisk disco, med trions sydasiatiska rötter som kanske främst framträdande särmärke. Gruppens första EP, den egenproducerade Mirage från 2021, var grundaren – tillika den enda namngivna medlemmen – Rajan Silvas veritabla kärleksbrev till den indiska populärmusik han växte upp med, korsbefruktad med västerländsk krautrock och hypnotiska synthslingor.
På uppföljaren Mahal från tidigare i år fortsätter det gåtfulla bandet (de uppträder alltid maskerade) förena sina cykliskt slingrande riff med meditativa melodier, och skapar en form av drömsk och mässande surfrock som är alldeles omöjlig att värja sig mot, såväl på skiva och scen, som på dansgolvet.
Det kränger och det svänger oavbrutet över de knappa 20 minuter som utgör Mahal, och blir aldrig tillnärmelsevis monotont, den repetitiva och mestadels instrumentala inramningen till trots. Snarare tvärtom; ur det regelbundna och taktfast knutna sväller Glass Beams kosmiska rock och blir inget annat än ett storslaget audiellt äventyr.
