Skivbolag: Egen utgivning Utgivet: 26 februari 2026
Det senaste albumet från Klara Anderssons skapelse Fågelle, det nu ganska precis tre år gamla Den svenska vreden, var en skarpsynt uppgörelse med Göteborg och ett vemodigt avsked till en stad som alldeles uppenbart både givit och tagit. Det var ett stycke musik och poesi som gav uttryck för en personlighets resonans genom en specifik plats och som redogjorde för allt – både det vackra och det mindre vackra.
När Fågelle nu återvänder med sin tredje fullängdare omfattar skarpsinnet inte längre bara den ensamma personen, utan hela byar. Klara Andersson har återvänt till ungdomens Halland, med dess djupa skogar och nedlagda bruk, och skapat en lovsång till – och om – de små, inte sällan lite härjade och kantstötta svenska samhällen som ofta hamnar på landets skuggsida.
Texterna på Bränn min jord är sinnrika och närvarande, och de vänder och vrider på individens plats i den större samhörigheten tills det inte längre går att skilja glädjeämnen från vedermödor. Det är som att Andersson givit röst åt det halländska inlandet och de lokala livsöden som format henne, och därigenom – genom naturen och kollektivet – skapat en på samma gång allmängiltig och personlig sammanfattning av hur det är att leva, dö och födas på nytt i en småstad.
Hon gör detta mot den egensinnigt experimentella bakgrund som blivit hennes signum, och som hon är ganska ensam om i Sverige. Musiken är skör och på sina ställen rentav redan brusten, samtidigt som den är detaljrik och tät. Den mörka och atmosfärslika ljudbilden, full av både elektriska och akustiska element, går ömsom till attack, ömsom i reträtt. Ena stunden kan det kännas klaustrofobiskt, för att i nästa ögonblick öppna sig som när en tät skogsdunge plötsligt ger vika för vidsträckta åkerlappar.
