För tretton år sedan gav den brittiska etiketten Soul Jazz Records
ut antologin Country Soul Sisters: Women In Country Music 1952-78, en
samling alldeles oemotståndliga country-bangers, nästan uteslutande framförda
av kvinnor; det är bara Loretta Lynn som har den manliga parhästen Conway Twitty vid
sin sida på geniala ”You’re The Reason Our Kids Are Ugly”.
Bortsett från att kasta välförtjänt ljus över en handfull – mer
eller mindre namnkunniga – kvinnliga countryartister, såsom Dolly Parton, Bobbie Gentry och Norma
Jean, är samlingen också en rent berättarteknisk njutning. Frågan är om det
finns någon annan genre som kan berätta en historia så okonstlat och vardaligt vackert som
countryn, och företrädesvis då den som författats och framförts av just kvinnor?
Jag tror inte det. Känn bara på den kusliga stämningen i ”Saunders Ferry Lane”
av Sammi Smith, eller nicka inkännande åt den hyckleriblottande novellen i Jeanne
C. Rileys ”Harper Valley P.T.A.”, som båda återfinns på ovan nämnda antologi.
”Kärnan i allt jag gjort under alla år har varit storytelling”,
berättar den numer Rättviksbaserade Fia i pressreleasen till nya EP:n Season
of Loss. Hon fortsätter: ”Jag är väldigt textdriven och för mig är text
bland det mest intressanta i musik”. Med andra ord fanns redan den mest grundläggande
hörnstenen i Fias artisteri, då hon nu valt att ta ett medvetet musikaliskt kliv
in på countryns jordmån. Med avstamp i en dokumentär om Dolly Parton, och ingivelsen
att man både kan och får skriva om allting, satte Fia – helt enligt countrytradition
– ord på en livskris, samt sorgearbetet därefter, och återvände till studion
för att spela in några av de allra rakaste och råaste låtarna i den snart tioåriga karriären.
Resultatet är en sober och uppriktig uppgörelse om havererad
tvåsamhet, samt om den själsliga villervalla den ofta medför. Över ömt plockande gitarrer, ömsom vass, ömsom svävande
pedal steel och skirt svepande stråkar sjunger Fia om sorg, nåd och ånger. Och
hon gör det på ett övertygande sätt. Det finns en pregnans i rösten, ett sorts diskbänksrealistiskt
twang, som inte bara är lätt att ta som bitterljuv och sann, utan som även
känns genuint svensk på något vis, trots att Fia ju rör sig i ett amerikanskt
musikarv. Jag tänker lika ofta på Barbro Högberg, som jag tänker på Dolly
Parton. Det är samma filterlösa och nakna tilltal som Högberg, samma oemotståndliga
förmåga att sätta ord på förvirring och den inte sällan motsägelsefulla verklighet
som tillstöter i samband med brusten kärlek. Som i ”The One to Leave”, där Fia
sjunger: Sometimes I wish you would have raised your hand / a bruise is
easier to understand – en textrad som synnerligen pricksäkert sammanfattar de
här fyra låtarnas på samma gång enkla som komplexa kärna.
