Vid Grammygalan i början av februari prisades Beyoncé i
kategorin årets country för sitt album Cowboy Carter (2024). Det är första
gången sedan priset instiftades 1965 som en kvinna av färg tilldelats en statyett
för ett countryalbum. Och belackarna lät vanan trogen inte smörjan dröja, jag förutsätter
att det satt upprörda troll framför tangentborden och hamrade ut galla redan under
tiden Beyoncé var på väg upp på scenen i Los Angeles.
Faktum är att Cowboy Carter har varit föremål för smutskastning
under en längre tid. Redan då albumet släpptes i mars 2024 bildades tämligen
omgående en trögtänkt motståndspöbel som skrävlade om att det minsann var kulturell
appropriering att en svart kvinna av Beyoncés dignitet hade mage att göra ett
countryalbum. Beyoncé själv, som var märkbart förvånad över vinsten, förhöll
sig emellertid och förstås smakfullt sober till det hela. ”Jag tror att 'genre'
ibland är ett kodord för att hålla oss på vår plats som artister, och jag vill
bara uppmuntra människor att göra det de brinner för”, sa Beyoncé i sitt tacktal,
och satte inte bara trollen på plats, utan satte också ord på den
genreavvecklande evolution som kanske varit 2020-talets allra främsta kulturella
kännetecken.
Ebba Åsman låter inte heller genrer hålla henne på plats. Redan
på debuten Zoom Out (2019) var hennes uttryck försett med stilar som låg
utanför den traditionella jazzen, där hon och hennes trombon är skolade. Den utvecklingen
fortsatte på efterföljande Be Free (2023), för att nu, med tredje
albumet, nå någon sorts kulmen. When You Know befinner sig precis i knutpunkten
mellan det traditionella och det moderna. De svävande och rytmiska arrangemangen
har lika mycket – om inte mer – med hiphop och soul att göra, än med jazz, även
om det senare i allra högsta grad alltjämt finns närvarande i det smakfulla sätt som
Åsman hanterar sin trombon.
Den spröda neo-soulen på When You Know påminner nämnvärt ofta om brittisk street soul,
och hittar ett hem precis intill Lynda Dawn och Allysha Joy, både med fina fjolårsalbum
på sitt CV. Men det är viktigt att poängtera att Ebba Åsman är sin egen, mycket till följd av den redan nämnda trombonen förstås, men kanske
mest på grund av hennes andra instrument – rösten. Det är en på samma gång skör
och robust röst, som skänker ljudbilden ett djup och kommer de inte sälla
introspektiva och tvivlande texterna att bli alltmer kärnfulla och dynamiska. Man
tror på varje ord hon lägger över de makligt svängiga beatsen; det känns sårbart
och genuint, och ter sig – precis som Ebba själv menade häromveckan –
nödvändigt.
