På sitt senaste album, Private Space från 2021,
flirtade den Indiana-bördiga trion Durand Jones & The Indications med synthdriven
disco och ett mer polerat sound som stundtals närmade sig renodlad pop. Albumet
har absolut sina stunder – allra främst det inledande spåret ”Love Will Work It
Out” är en bitterljuv soulballad som på ett synnerligen vackert sätt
problematiserar kring den då alltjämt pågående pandemin. Men mycket av Private
Space kändes dessvärre osammanhängande, och tappade ofta kontakten med den smått
desperata soulmusik som kännetecknade gruppens andra, tillika suveräna, album American
Love Call. Som om Durand Jones och hans vänner gick vilse i sin strävan att
förena all den musik de så innerligt älskar.
Sedan Private Space har Durand Jones släppt ett album
i eget namn, Wait Til I Get Over (2023), där sångaren och låtskrivaren
bland mycket annat öppnade upp kring sin sexuella läggning. Jones ville vara
ett föredöme – särskilt för unga, queera killar i den rurala amerikanska
södern, där han – av egen erfarenhet – visste hur ogästvänligt klimatet kunde
vara. Wait Til I Get Over är också en sorts återgång till den råa funk
och kärleksfulla retrosoul som präglade Durand Jones & The Indications två
första album – en musikalisk regress till bandets absoluta rötter, som nu
fortsätter på Flowers.
Funksoulen på Flowers är mer smooth och mer
romantiskt än någonsin, låtstrukturerna mer tydliga. Det finns en sorts
nyvunnen pregnans i musiken, som är mer mogen och världsvan än tidigare – vare
sig det handlar om att hitta gemensam mark vid meningsskiljaktigheter, som i ”I
Need the Answer”, eller om en inbjudan till en ömsintjordenruntresa, som i ”Lover’s
Holiday”, årets hittills allra bästa singel, alla kategorier. Rent tematiskt slänger
sig Flowers i slang med ordalag bekanta från Jones soloalbum: det
handlar ofta om identitet: om att börja om, och om att komma hem – både
bildligt och bokstavligt talat – som i fina förstasingeln ”Been So Long”. Att Durand Jones och trummisen Aaron Frazer, som delar på sånginsatserna, båda sjunger så att all världens klockar riskerar stanna är förstås en annan av
trions allra främsta tillgångar, som den här gången förvaltats bättre än
någonsin. Samspelet mellan Frazers falsett och Jones honungslena bas för i sina
bästa stunder tankarna till några av The Impressions mest balanserade glädjeyttringar.
För ordningens skull ska det emellertid påpekas att de
polerade influenserna från pop och disco inte är helt raderade från den
synnerligen färggranna paletten som är Flowers. Den här gången har de
snarare inlemmats i gruppens övergripande sound på ett mer effektivt sätt. Det
gör att helheten känns tidlöst; modern och retro på samma gång, och är både
starkare och mer fokuserad än på något tidigare album. Viljan att inte begränsa
sig har blivit en tillgång, istället för ett aber. Lyssna bara på den fötvivlat sakrala balladen ”Rust and Steel”, eller det storslagna stråkarrangemanget i ”Really
Wanna Be With You”, en smäktande sexig discobanger som förkroppsligar
Durand Jones & The Indications som en kraft med fötterna på dansgolvet, och
med händerna i skivbackar fulla av obskyra och rara 45:or.
