Skivbolag: Future Retro London Utgivet: 6 december 2024
På Dungens senaste fullängdsalbum, den blott
två år unga En är för mycket och tusen aldrig nog, gjorde Gustav Ejstes
mycket själv. Av de resterande tre bandmedlemmarna var gitarristen Reine Fiske den
främst förekommande, även om hela bandet förstås bidrog till vis mån. Och ursprungligen
var ju Dungen faktiskt just ett soloprojekt, där multiinstrumentalisten Ejstes kanaliserade
sin vurm för Bo Hansson och dennes gelikar till en lika experimentell som förlösande
mix av psykedelisk folkrock och jazz.
Att, som jag, påstå att En är för mycket och
tusen aldrig nog är Dungens bästa album är förstås en högst subjektiv
sanning, det blir ofta så med ett band vars samlade verk besitter en så betydande
spännvidd. Vad som däremot, helt och hållet objektivt, går att leda i bevis är
att Ejstes experimentella fallenhet knappast tappat fart med åren, trots att
Dungen existerat som band och soloprojekt i över tjugofem år nu. Lyssna bara på
”Var har du varit?” från En är för mycket och tusen aldrig nog; en
sällan skådad kvittens på att artisten Gustav Ejstes – efter ett kvarts sekel
och ett tjugotal album i olika konstellationer – vägrar stagnera, samt en påtaglig fingervisning om hur Otis skulle komma att låta.
Upprinnelsen till EP:n Otis, där Dungen
(läs Gustav) uteslutande ägnar sig åt regelrätt jungle, hardcore och drum'n'bass, går att datera till 2017, då Ejstes plötsligt blev besatt av YouTube-mixtapes
med 90-talsrave. Efter pandemin har han varit en flitigt förekommande DJ i Stockholmstrakten,
som företrädesvis spelat just jungle och andra avknoppningar av brittisk
klubbmusik, och i november 2023, då Tim Reaper (som driver det London-baserade
skivbolaget Future Retro London) såg honom spela på en tillställning i
huvudstaden uppstod det, som man säger, tycke. Resten är, också som man säger,
historia.
Men hur låter då det tidiga 90-talets främsta avarter
av dansmusik i Gustav Ejstes tappning? Går det ens att göra jungle i vår samtid
och tillföra något till en genre som kom att utgöra såväl bokslut som gravsten över
den alltomfattande musikhistoriska strömning som fram till dess varit i ständig
rörelse? Tja, låt oss sammanfatta det så här; det var länge sedan jag hade så
här kul i min ensamhet tillsammans med renodlad klubbmusik.
Det smattrar, som brukligt och förväntat, på i
förhållandevis höga taktslag per minut, och stämningen är ömsom kaotisk, ömsom kosmiskt besinningsfull på det där sättet som initialt lockade till viljan att inmundiga
sinneutvidgande preparat i samklang med musiken (ironisk nog av en numer helt nykter Ejstes). Allt det
som kategoriserar jungle finns med andra ord representerat, inklusive de taktfasta
pisksnärtarna!
Men till skillnad från den brittiska junglen
från början av 90-talet, som alldeles uppenbart måste varit målbilden här, har
Ejstes här och var samplat svensktalande röster, samt låtit Mapei gästa, också hon på svenska, ett
grepp som egentligen kan tyckas flyende och obetydligt, men som skänker mig en smått oproportionerlig
glädje. Det gör för övrigt hela den här EP:n.
