Det Enda Bl.a. Som att börja gå nedför i en stillastående rulltrappa
Skivbolag: Adrian Recordings Utgivet: 24 oktober 2025
Det enda bl.a. marknadsförs i pressmaterialet till Som att börja gå nedför i en stillastående rulltrappa som ”vilsamt knölig instrumentalmusik som låter lite som jazz, men utan så många långa solon”. Det är en träffsäker beskrivning som – precis som upphovsmannen John Bjerkert i allmänhet – signalerar ett lättsamt förhållningssätt till den egna produkten och till musik i stort.
När Tidens Larm nyligen pratade med Bjerkert behövde man inte läsa mellan raderna för att förstå att han och de tre kollegorna som ligger bakom det här debutalbumet har en organisk och något tillbakalutad inställning till skapandeprocessen. Bjerkert vill hålla det enkelt och drar paralleller till sin bakgrund inom rock och pop.
Här är det emellertid viktigt att dra ett ganska markant streck under det faktum att enkelt inte nödvändigtvis är detsamma som simpelt.
De elva spåren på Som att börja gå nedför i en stillastående rulltrappa är snarare komplexa och mångbottnade kompositioner, ofta med en existentiellt sökande klang som rör om i hela känslospektrat. Låtarnas många små fragment och nyansrika detaljer flyter effektivt samman till en helhet där genretillhörighet (pop, rock, folk, electro, jazz osv.) luckras upp och spelar andrafiol till känslan. Det här är känslosam musik som tillåter sig själv att gå vilse emellanåt – och det är just i de stunder då kvartetten inte riktigt tycks veta vad de håller på med som allt verkligen faller på plats.
Jag såg nyligen en dokumentär om akvarellmålaren Björn Bernström, där han menade att skapandeprocessen alltid måste innehålla ett mått av osäkerhet för att vara verkligt fruktsam. Han menade att det är just där, i osäkerhetsfaktorn, som den verkligt uttrycksfulla konsten kan uppstå. Jag föreställer mig att John Bjerkerts modus operandi är granne med Bernströms, för den främsta behållningen med Som att börja gå nedför i en stillastående rulltrappa är just förnimmelsen av att den inte alltid är så noga överlagd. Att man låtit sig själv gå lite vilse i det enkla och därigenom åstdkommit något fängslande och vackert.
