Skivbolag: Höga Nord Rekords Utgivet: 10 december 2025
I slutet av 80-talet var Nintendo mer eller
mindre oslagbara på videospelsmarknaden. Deras flaggskepp NES (i svensk folkmun kallad
Nintendo 8-bit) sålde fyra till fem gånger mer än den enda egentliga utmanaren, Segas motsvarighet Master
System. När 80- blev 90-tal hade
emellertid en ny generation spelkonsoler nått marknaden, i och med att de två
giganternas 16-bitssystem lanserades: Super Nintendo och Sega Mega Drive.
Konsolkriget hade därmed fått sin formella början, och tekniska landvinningar
blev mer hårdvaluta än någonsin i slaget om ungdomarnas gunst och kärlek.
En sådan banbrytande landvinning, möjliggjord av Segas samarbete med Yamaha, var att Mega Drive utrustades med FM-synteskretsen YM2612– samma ljudchip som i den stilbildande synten Yamaha DX7 – som med lite finess och en hel del
uppfinningsrikedom kunde återskapa den musik som gick att höra på radio eller
på klubben. När Sega utvecklade Streets of Rage (1991) – en utmanare
till Nintendos populära sidscrollande beat ’em up-spel Final Fight
(1990) – föll det på den unge kompositören Yuzo Koshiro att ta fram ett
soundtrack som skulle vara hippt och modernt.
Inledningsvis var det tänkt som ett
rocksoundtrack, eftersom det rimmade väl med den dystopiska och cyberpunkiga
estetik som spelet hade. Men Koshiro ändrade sig snart, efter att ha upptäckt housemusiken.
Mega Drives ljudchip gjorde det möjligt att sampla trummaskiner
som Rolands TR-808 och TR-909, samt bassyntar som TB-303 – den utrustning som
kommit att bli tongivande i housens begynnelse. Långt innan någon annan lyckades således Yuzo Koshiro inlemma hypermodern klubbmusik i ett tv-spel. Som en hyllning till
housemusiken vävde han dessutom in melodiska referenser till genren, däribland
en fin hommage till Marshall Jeffersons kioskvältande klassiker ”Move Your Body”.
Nu frågar sig säkert vän av ordning vad en
närapå 2000 tecken lång inledning om ett över 30 år gammalt tv-spel har med
Datasals alldeles purfärska album Tyst Sol att göra? Vid en första
anblick är det kanske en berättigad fråga, men så snart man börjar lyssna på albumet –
i skenet av vår nyligen publicerade intervju med bandet – står det klart att
beröringspunkterna är fler än man först kan ana.
Redan på det inledande spåret "Delta"
skevar stämningsläget på det säreget datasalska viset, där blandningen av
dystopisk krautdub och balearisk house omedelbart får tankarna att lyfta och
landa intill populärkulturella referenser som exempelvis John Carpenters
framtidsdystopi Flykten från New York (1981), eller – som tidigare
nämnts – Street of Rage. Den som ögnat igenom intervjun minns också att
själva namnet Datasal till viss del gick att sammanlänka med utopier och
dystopier satta i relation till datorer, en företeelse som både spelindustrin i
synnerhet och det aktuella spelets handling i allmänhet alluderar till.
Men allra främst går det att sammanlänka Datasal och Tyst
Sol med Streets of Rage via housemusiken, och uppfinnesrikedomen kring hur den Göteborgbaserade trion, inte alls olikt Yuzo Koshiro, snilrikt använder den tekniska verktygslådan för att bearbeta och stöpa om något redan befintligt för att skapa något nytt.
I Datasals samlade produktion
märks förkärleken till house företrädevis genom den repetitiva och taktfasta natur
som utgör grunden för snart sagt varje komposition. Alla de nio spår som ryms på Tyst
Sol vilar exempelvis mot stadigt ihållande rytmer som skapar ett meditativt och
lågfrekvent dansvänligt groove. Ovanpå detta svävar gitarrer, bas och flöjter i
ett hypnotiskt pulserande flöde, ideligen förvrängda genom en uppsjö effeketer. All musik är skapad live, inga påläggs har gjorts i efterhand, däremot har man i postproduktionen lekt med förutsättningarna och råmaterialet, och därigenom framanat en uppenbart noggrant och innerligt kurerad musik som, via lika
delar improvisation och efterarbete, ger upphov till ett helt eget och unikt
universum.
Tyst Sol – liksom allt annat
Datasal har givit ut – ter sig som ett oavbrutet tillstånd, vartill
man som lyssnare tillåts tillträde några minuter åt gången. Och vilka underbara besök det är! Man får lätt
känslan av att detta är musik som bara pågår, och likt tidigare nämnda genrer som
krautrock och dub – två andra uttryck som sätter sin tilltro till det
repetitiva och som uppenbart ligger Datasal varmt om hjärtat – är det i de små,
nästan omärkbara skiftningarna som musiken går från bara bra till alldeles
briljant.
Tyst Sol är fullkomligt knökfull av sådana
detaljer.
Det finns absolut inget motstånd i det Datasal
gör på Tyst Sol, trots den dystopisk skevande inramningen. Det är som om de baleariska stränderna
alltjämt är vita och varma, där under de dystopiskt regntunga molnen.
