Skivbolag: Playground Music AB Utgivet: 12 februari 2025
Daniel Ögrens tionde album i eget namn är enligt egen utsago
det första där han verkligen lyfter fram sitt huvudinstrument. Daniel, som är
skolad jazz-gitarrist i grunden, ville skriva musik som han kunde bära upp
själv; melodier som inte var avhängda andra instrument och arrangemang som
gick att framföra live, utan en stor ensemble. Pine skulle med andra ord
kunna rubriceras som ett gitarralbum, en företeelse som riskerar medföra vissa
tröttsamma och bredbent riffande konnotationer, speciellt då musiken är
förbehållslöst instrumental. Ögren har emellertid aldrig tidigare, varken solo
eller i något annat sammanhang, låtit sin gitarr anta några sträva eller
ansträngande särdrag. Inte nu heller.
Pine utgörs nämligen av en musik som ger ett
tillbakalutat, lite försiktigt och delvis enkelt intryck. Men bara initialt. För så snart man lånar den sin fulla
koncentration, och sorterar bland de texturrika lagren och de åtskilliga detaljerna, antar den många
gånger nya, fantasifrämjande dimensioner. Det som till en början tycks enkelt
och motståndslöst, de fjäderlätta anslagen i melodierna och den trivsamt akustiska inramningen, växer och ger inte sällan upphov till komplexa och inbjudande stämningar. Ur
dessa tillstånd framträder i sin tur bilder; miljöer och händelsekedjor som likt
musiken omges av ett luftigt och soldränkt skimmer. Rytmerna, som tidigare
varit så framträdande i Ögrens samlade värv, drar alltjämt inspiration från Syd-
och Centralamerika, men är inte lika prominenta här, som på exempelvis Fastingen-92.
Detta till förmån för gitarren. Och melodierna. För det är, precis enligt plan,
den jazziga gitarren som står i centrum på de här tio spåren, samt de många mångbottnade
och poröst dunmjuka melodierna.
När vi pratades vid häromveckan menade Ögren att arbetet med
Dina Ögon kommit honom att hitta hem, rent musikaliskt. Han kände sig redo att
återupptäcka sina rötter, och på Pine blir det ytterst påtagligt i hur lekfullt och
glädjerikt sökande det låter. Som om Ögren haft väldigt roligt när han skrivit
och spelat in det här albumet, något som i sin tur smittar av dig.
