Det händer ganska ofta att jag fnissar till då jag ådrar mig minnet av en tidningsartikel jag läste – och missförstod – för ett antal år sedan. Artikeln, som publicerades i Nerikes Allehanda, handlade om konstnärsparet Don och Moki Cherry; han trumpetare och bandledare, hon bild- och textilkonstnär, och utställningen ”Utopier & visioner 1871–1981”, som hölls på Moderna Museet 1971.
Utställningen var ett slags allkonstprojekt, som gick av stapeln i trädgården utanför museet på Skeppsholmen, där man låtit uppföra ett kupolformat tält, vari besökarna bland annat kunde ta del av Mokis konst. Här fanns även en öppen scen, där paret Cherry och kollektivet som omgav dem både framförde och spelade in musik.
Så långt hade jag förstått rätt. Det var emellertid i stycket som avhandlade hur familjen Cherry – till vardags hemmahörande i skånska Tågarp – inackorderades i huvudstaden som jag fick det hela om bakfoten.
Artikeln gav nämligen vid handen, trodde jag, att familjen bodde på museet, som en del av själva utställningen. Jag såg framför mig en sorts medveten Truman Show-tillvaro, där pappa Cherry, under allmänhetens beskådan, serverade pannkakor till sonen Eagle-Eye och styvdottern Neneh – en villfarelse jag därefter levde med i närapå ett decennium. Det var först för ett par år sedan, då jag kom över ytterligare en artikel i ämnet, som jag förstod att familjen inte alls huserat på museet, utan nära intill, i det gamla fängelset på Skeppsholmen.
Att jag tagit inbillning för sanning kan absolut tillskrivas bristande källkritik, det är jag den förste att erkänna, men samtidigt – det kändes så trovärdigt? Varför skulle inte makarna Cherry, som hemma i Skåne levde enligt devisen ”scenen som hem och hemmet som scen”, tycka att det var en alldeles strålande idé att bedriva vardag i en slags levande diorama? Som musiker hade Don Cherry flyttat fram gränserna för vad som var normalt och ordinärt i över tio år. Han var en pionjärfigur inom frijazzen, och hans många upptäcktsresor till exempelvis Afrika, Mellanöstern, Brasilien och Indien bidrog till att världsmusik etablerades som genre.
Och vad är det som kännetecknar renässansmänniskan, om inte ett sinne helt befriat från dubier kring vad som anses vara ”normalt”?
En annan renässansmänniska, som delade Don Cherrys vurm för andra kulturers musikaliska uttryckssätt, var – och i allra högsta grad är – Christer Bothén. Bothén, som bl.a. spelar basklarinett och piano, ingick i kretsen kring kollektivet Cherry, och tillsammans spelade de under 70-talet in ett flertal album. Bothéns enorma gärning för den svenska jazzen bör inte gå någon förbi. Den numera 83-åriga multiinstrumentalisten har varit aktiv i över 60 år och släpper alltjämt, till dags dato, ny musik – både i eget namn samt som del av olika konstellationer.
En av dessa konstellationer är den nystartade kvintetten Cosmic Ear, som inte bara tematiskt knyter ihop Bothén med Don Cherry igen, utan även sammanfogar spelare över generationsgränserna. Förutom Bothén består gruppen av trumpetaren Goran Kajfeš, tenorsaxofonisten Mats Gustafsson, basisten Kansan Zetterberg samt slagverkaren Juan Romero.
TRACES är gruppens första album, och det blandar ny- och egenkomponerat material med kompositioner och idéer av nämnda Cherry, dennes frijazz- och världsmusikskapelse Codona, samt av Cherry-kollaboratören Frank Lowe. Ambitionsnivån är med andra ord skyhög, och i förgrundsfigurens anda har Bothén och hans kollegor valt att hänge sig åt fritt flödande improvisationer, samt till ett uttryck som hämtar sitt sound från världens alla tänkbara och otänkbara hörn. Marockansk gnawa, latinamerikanska rytmer och skandinavisk folkmusik är bara några av de musikarkeologiska fynd som utgör fundament för TRACES, som överlag bjuder på en synnerligen andlig och spirituell frijazz, samt en vacker hyllning inte bara till Don Cherry, utan även till Christer Bothén.
Cherrys kompositioner tänjs och varieras – för det mesta går det bara, precis som titeln antyder, att skönja mycket små spår av dem, om ens det. Cherry är snarare närvarande på ett andligt plan, som ett vänskapligt spöke i maskineriet, vilket bidrar till att det aldrig någonsin känns som en nostalgisk återblick. I stället bygger musiken genom sina utflykter i sidled konsekvent framåt och uppåt, hela tiden mot något nytt och formellt expansivt – mot något på samma gång abstrakt och djupt personligt.
Över en förhållandevis sansad grund, där polyrytmiska slagverk och lågfrekvent svängiga basslingor – både från Bothén och Zetterberg – får sällskap av såväl uråldriga västafrikanska stränginstrument som av minimalistiska syntinslag, lägger Kajfeš och Gustafsson sinsemellan ut sirliga solon och stötar. Släpande, bitvis sakral, trumpet mixas effektivt upp med emellanåt vrålande tenorsax som minner om Pharoah Sanders. Tillsammans frammanar den vida orkestreringens mångfald en lätt psykedelisk och brännande stämning.
Det blir inte sällan pulserande och meditativt medryckande, som exempelvis i a-sidans sista spår, Don Cherry-kompositionen ”Love Train”, där det repetitiva pianot och det lågmält sökande groovet bidrar till en djupt hypnotiserande ljudbild. Eller i inledande ”Father and Son”, vars många lager och nyanser trollbinder lite annorlunda varje gång man hör den – något som går igen i snart sagt alla spår. Det blir aldrig någonsin tråkigt i Cosmic Ears sällskap; varje lyssning bär med sig nya iakttagelser och fynd.
TRACES är ett genre-, kontinent- och generationsöverskridande album i fler led än ett, som hyllar egensinne och det musikaliska kollektivets kraft. Det är en kvittens på vad som går att åstadkomma då fler spretiga stämmor rör sig mot samma mål. Med lika mycket kärlek och respekt för det förflutna som utmanande framåtanda och uppfinningsrikedom presenterar den här kvintetten ett livs levande musikaliskt diorama, där jag, helt utan källkritik, föreställer mig att Don Cherrys spöke verkligen trivs.
