Alldeles i slutet av 60-talet, efter ett decennium av nästa obeskrivligt hög produktivitet, stod plötsligt Motown-grundaren Barry Gordy Jr. vid ett vägskäl. 1967 hade produktions- och låtskrivatrion Holland-Dozier-Holland – upphovsmän till en betydande del av Motowns katalog – valt att lämna etiketten, efter en sårig tvist med Gordy över royalties. Samma sommar rasade omfattande kravaller och upplopp i Detroit, till följd av rasism och segregation. Det är lätt att föreställa sig att den emellanåt brådsinta mogulen kände sig modstulen av omständigheterna, även om han själv antagligen aldrig skulle erkänna det. Men Gordy hade en plan. Redan under mitten av 60-talet hade Motown etablerat filialer i New York och Los Angeles, och 1969 började Gordy så gradvis flytta hela verksamheten från Detroit till Kalifornien.
I samband med flytten, som fullbordades 1972, lanserade Motown dotterbolaget Mowest, som skulle inrikta sig på att ge ut västkustens inhemska soul- och funkakter. Det gick sådär. Mowest lades, egendomligt nog med tanke på den bitvis fenomenala verkshöjden, ned redan 1973, efter blott två år. Det kortlivade bolagets historia finns emellertid – tack och lov! – återberättad (och delvis återutgiven) på suveräna antologin Our Lives Are Shaped By What We Love: Motown’s Mowest Story 1971-73 (Light in the Attic, 2011).
Den London-baserade producenten och multiinstrumentalisten Charlie J Perry,
som egenhändigt ligger bakom pseudonymen Common Saints, kungör ganska omgående på debutalbumet Cinema 3000 att han hämtat inspiration från samma lätt psykedeliska 70-tal som
gav upphov till Barry Gordys dröm om ett Motown för västkusten. När jag först hör
”Sweet Release”, som inleder albumet, kommer jag oavkortat att tänka på ”You’re
A Song (That I Can’t Sing)" med Frankie Valli & The Four Seasons, låten som i
sin tur är först ut på ovan nämnda samling. Inte bara på grund av att de försiktigt anslagna
ackorden i den absoluta upptakten av respektive låt påminner en del om varandra, utan också
eftersom att låtarna, och albumen överlag, har sitt hem i samma varma och soldallrande ljudlandskap.
Den varsamma och blåögda soulen på Cinema 3000 är liksom konstant lite suddigt i konturerna, kanske tydligast påtagligt i "Rebel Paradise" som lånar mer än lite atmosfär från den sena 60-talets Pink Floyd. De finstämda harmonierna, som bär upp Perrys självrannsakande men oavbrutet optimistiska och trösterika lyrik, för istället tankarna till Crosby, Stills &
Nash.
Det är skört, hela tiden med en märkbar anstrykning av rastlös oro, och känns, trots referensbanken, oavbrutet modernt, något som kan tillskrivas Perrys färdigheter som producent. I den drömska och följsamt eteriska produktionen antar varje spår skepnaden av en liten scen där omvärlden ideligen känns en aning förvrängd. Stämningen att allting skevar återfinns också i texterna, som i "Activate", där Perry sjunger: I’m stuck inside a place, a world I can’t tell the night out from the day / It’s like a purgatory, a paradise, so paradoxically.
Cinema 3000 är en väl sammanhållen samling folksoul vars främsta egenskap är den koncentrerade balansen mellan det nostalgiska och det moderna, samt Charlie Perrys ödmjuka och enträget hoppingivande sätt att se på, och sjunga om, sakernas tillstånd.
