Skivbolag: Brownswood Recordings Utgivet: 1 november 2024
Häromveckan greps jag av den plötsliga ingivelsen att återupptäcka Curtis Mayfield. Det händer ibland, kanske inte så ofta som det borde och inte fullt lika frekvent som jag får för mig att jag måste höra The Delfonics första album igen, eller hänge mig ett par timmar åt Al Greens tidiga sjuttiotal. Men ändå, det händer. Den här gången hände det på en hamburgerrestaurang av alla tänkbara och otänkbara ställen. En restaurang som enligt Snabbmatssamfundets stadgar inte borde spela funk och soul överhuvudtaget, än mindre från början av 70-talet. Men det gjorde de alltså.
Jag har lagt märke till det tidigare, att just den här kedjan har osedvanligt tilltalande muzak i sina högtalarsystem – helt oberoende av var man befinner sig i landet. Jag har därför, utan att undersöka det mer ingående än vad min fantasi tillåter, slutit mig kring att det måste finnas en anställd någonstans som lyckats övertala de som bestämmer att det är oumbärligt för kommersen att spela soul och funk på sina etablissemang, istället för, ja, låt oss för enkelhetens skull säga Bo Kaspers Orkester. Just den här dagen hade den här kulturella samariten (som tvivelsutan gjort sig förtjänt av en diger löneförhöjning) inkluderat Mayfields sensibla och alltjämt pinsamt aktuella soulepos ”We The People Who Are Darker Than Blue” på spellistan, i den föredömliga live-versionen från Curtis Live! (1971) dessutom!
På den vägen var det.
Ett par dagar senare dök så Kokorokos ganska hett efterlängtade Get The Message upp på streamingtjänsterna, och fråga är om jag någonsin varit så väl förberedd för en fusion av allt som svänger och smeker, som jag var efter att ha botaniserat i Curtis Mayfields samlade värv några dygn?
Antagligen inte.
Det pratas ofta om den afrikanska och karibiska diasporans inverkan på den genreupplösande brittiska jazz som år efter år, till synes oförtröttligt, skördar framgång i världen. Med all rätt förstås, något som blir synnerligen påtagligt när man gör det i samma andetag som man nämner just Kokoroko. Det går nämligen, utan att anstränga sig nämnvärt, alltjämt att härleda bandledaren och trumpetaren Sheila Maurice-Greys västafrikanska rötter i de fyra nya spåren på Get The Message.
Men den brittiska oktetten gör ingen hemlighet av att de även hämtar inspiration från amerikansk musik. På kollektivets debutalbum Could We Be More från 2022 återfinns t.ex. spåret "Something's Going On", som inte bara parafraserar Marvin Gayes "What's Going On" titelmässigt, utan också gör det tematiskt, med en orkestrering som skulle komma såväl Gaye som Mayfield att sträcka på ryggen lite extra, om de vore vid liv och kunde uppleva hur deras kvarlåtenskap förvaltas.
När Kokoroko nu återvänder med ny musik gör de det alltså i det lilla formatet. Get The Message är en EP som klockar in på en kvart ungefär, och bortsett från formatet i sig, som är en triumf för bandet, är arvet från funk och kanske företrädevis just amerikansk soul mer markant än på något tidigare alster.
Musiken på Get The Message förhåller sig till debuten ungefär som nämnda What's Going On förhåller sig till Marvin Gayes tidigare produktion; det är mer behärskat, inte sällan rentav stillsamt och introspektivt. Det emellanåt otyglat rastlösa från debutens mer temperamentsfulla spår är här effektivt nedtonat, likaså de stunder som drog mot traditionell storbandsjazz. Allt till förmån för ett sammanhållet lugn som på Could We Be More blott förekom som korta ögonblick av andrum. Det är finstämt och ganska underbart.
Om Get The Message är en omfattande utveckling av Kokorokos musikaliska ambition och inriktkning låter jag vara osagt. Det är omöjligt att sia om utifrån blott fyra låtar. Men som enhet beträffat är den här EP:n en av årets mest koncentrerade och bästa samling låtar, som förevisar ett band i organisk tillväxt, som tids nog sannolikt kommer skönja än mer framgång än de redan gjort.
